Sista veckan

Jag jobbar kväll idag, så från tre till tio. Alla pass på sheltret börjar med en "hand-over" där personalen från det tidigare passet lämnar över allt som hänt och som ska göras. Efter det är kvällspassen ganska lugna. Det ska göras "bed-checks" klockan sex och nio. Vid fem-tiden lägger vi ut de smörgåsar som kökspersonalen förberett. Det finns ingen köksbespisning efter klockan tre så det erbjuds sallader och mackor istället. Te och musli finns alltid tillgängligt. Om en boende har giltigt skäl läggs en tallrik från lunchen undan för att kunna värmas upp vid ett senare tillfälle. Men det gäller i princip om klienten går en kurs eller kanske ett möte med sin CWO (Community Welfare Officer). Akutsheltret där jag jobbar arbetar mer som en spindel i nätet och guidar hemlösa till rätt institutioner. Det kan handla om att registrera sig som hemlös i DCC (Dublin City Council) för att få tillgång till sociala bidrag, eller att klienten behöver få tag på en tandläkare som erbjuder gratisbehandlingar för personer som har ett hemlöshets-sjukvårdskort.
Det är på många sätt och vis snårigt och komplext att befinna sig i hemlöshet - addera ett missbruksproblem på den sitsen och det är som upplagt för att känna hopplöshet. Möjligtvis lyckas endast ett mindre antal människor ta sig ur sin hemlöshet och sitt missbruk men samtidigt är det inte resultatet som rättfärdigar att akutboenden ska existera. Samhället är alltför inriktat på avkastning och utdelning för att kunna se den humanitära anledningen till att erbjuda akuta härbärgen. För mig känns det givetvis kopplat till grundläggande mänskliga rättigheter - en rättighet att få hjälp, stöd och handledning oavsett vilken situation en befinner sig i. Det vittnar för ett sant välfärdssamhälle där alla individer värdesätts och respekteras.

Lördag

Ledig dag – fint. Veckan har varit lång och tuff. Jag var med om mitt första dödsfall på plats i Sheltret. Det var en tung emotionell erfarenhet, mycket på grund av att jag verkligen brydde mig så mycket om den killen som dog. Han var omtyckt av alla – klienter som personal. Heroinet på gatan är renare än väntat och många går bort på grund av det. Jag kommer alltid minnas hans leende och vänliga karaktär. Jag hoppas att han har frid i denna stund.

Min tid på sheltret är på upphällningen eftersom jag åker hem den 9 mars. Det betyder att jag har två veckor kvar nu. Det känns tråkigt att åka nu när jag har börjat förstå hur boendet fungerar. Samtidigt ser jag fram emot att påbörja någonting nytt och behandla det jag varit med om här i Irland. Det har varit en viktig erfarenhet som jag vill bevara inom mig i framtiden.

Träningsvärk á la extrem

Det är inte så bekvämt att arbeta på ett ställe med trappor om man har seriös träningsvärk i benen. Jag har lyckats dra på mig världens träningsvärk efter ett fitnesspass som passande nog heter Bootcamp på YMCA sportanläggning här i Dublin. De hade ett väldigt bra erbjudande så jag tänkte att det vore lägligt att prova på. Det var väldigt kul men passet levde verkligen upp till namnet Bootcamp. Idag trodde jag att jag skulle dö varje gång jag satte mig ner. Det blir vila idag tror jag och ett Combat pass imorn istället.

Idag jobbade jag dagturen. Vi har ändrat lite i schemat så att det varieras lite under veckan. Jag arbetade kväll två dagar, sedan dag två dagar. Det är också intressant att få se akutboendet under olika tider på dygnet. Det ser lite olika ut beroende på vilken tid det är. På dagspassen är det oftast många olika samtal från myndigheter eller liknande som vill ha kontakt med klienter. Det kan handla om polisen som undrar om någon av deras misstänkta finns på boendet eller donationer av mat som folk vill lämna. Oftast är det mer att göra på dagarna.

Karaoke på boendet!

Vi hade en Karaoke kväll idag på akutboendet. Det var väldigt uppskattat och så himla roligt att titta på. Jag blev förstås tvungen att sponsra det svenska arvet och sjöng ABBA:s Mamma Mia.. ;) Det var populärt! Haha, ja vi hade en riktigt bra stämning idag. Det är skönt när det är en avslappnad attityd i "våtrummet" (det rummet klienterna får dricka alkohol i). Ibland kan det bli lite spänt och det gäller speciellt när vi har klienter som agerar aggressivt. Det kan också bli knepigt om det finns en langare som bor hos oss. Det är ganska vanligt att droger cirkulerar inom huset och om det upptäcks exkluderas givetvis klienten från huset, men det kan vara svårt att ta langningen på bar gärning. Ibland är det förstås ganska uppenbart vem det är som langar. Ofta dyker det upp en klient som spelar fult genom att lura andra på pengar eller ger smutsiga varianter av droger. Det är flera klienter som råkat i allvarliga knipor med varandra på grund av det här – de kan komma tillbaka med blåtiror eller liknande.

De allra flesta av våra klienter är relativt lugna och följer de policys som akut-boendet har. Men det kommer då och då in klienter som bär på allvarliga beteendestörningar. Det kan handla om mentala hälsoproblem som sällan blir lösta eftersom de faller mellan stolarna. Många mentala hälsoinstitutioner vill inte ta emot alkoholister eller drogberoende men å andra sidan så kommer dessa personer inte att sluta använda droger – mycket på grund av sitt ursprungliga mentala handikapp. Moment 22. Men vissa personer exkluderas pga våldsamhet och hotfull aggressivitet. Flera av de hem personer hamnar på exkluderar dem lika fort på grund av antisocialt beteende. Det är komplicerat verkligen. En av de anställda påpekade att många av de klienter som har levt som hemlösa under större delen av sina liv går in i en aggressiv roll – som ett skydd i en tuff atmosfär på gatan. Men när de blir äldre kan det hända att det blir allt svårare för dessa personer att hålla uppe det här hårda yttre skyddet, speciellt om det händer någonting som komprimerar situationen – såsom en sjukdom eller liknande. Då kan en person som känt sig hemma i aggressiviteten under större delen av sitt liv, bli förvirrad av sin nya förnimmelse av sårbarhet och efterföljande utmattning. Det här måste verkligen vara en otroligt svår upplevelse att hantera – vad gör man när det som man trodde var ens identitet verkar försvinna som sandkorn mellan fingrarna? Förmodligen känner man panik, ångest och depression. Det här är vanligt säger de anställda på boendet. Många av dem har arbetat med hemlöshet i över tio år och ser därför många klienter komma och gå. En del klienter dyker alltid upp igen, år efter år. Det finns många mönster som verkar återupprepa sig när det gäller hemlöshet. Det är en känslig situation och många bygger sina liv runt hemlösheten som identitet.

Helg i Cork

Vi besökte Cork i helgen, en stad i södra Irland. Det regnade såklart våldsamt på lördagen när vi kom dit. Vi tog oss till lite av turistställena med paraply och snabba steg. Jag åkte dit med de två tyska tjejerna jag bor med, plus en av deras vänner från Tyskland. Vi bodde i ett vandrarhem över natten till söndagen. Sedan fick vi en riktigt fin dag på söndagen så vi åkte till ett vackert slott utanför Cork, som traditionellt sett anses ha en helig sten. Slottet heter Blarney castle och genom att kyssa stenen ska man enligt legenden få gåvan av vältalighet. Men ingen av oss valde att kyssa stenen trots att till och med Winston Churchill i egen hög person tydligen också pressat sitt ansikte mot stenen. Vi får öva på talets gåva på annat vis ;) Jag har satt in lite bilder på min facebook så kolla gärna där om ni vill.

Nytt år, nya problem & lösningar

Nu har jag jobbat de två första dagarna det här året. Det var meningen att jag skulle börjat redan i slutet av förra veckan men eftersom jag hade lyckats få influensa så vilade jag istället. Det var nog det bästa eftersom statusen på akutboendet inte är den mest hälsosamma direkt. Redan från scratch var byggnaden fallfärdig – nu saknar den dessutom vatten och gas! Det viskas om nedstängning men inget är bestämt ännu. Det ska vara ett team-möte imorgon, så jag får se hur de färska beskeden lyder. Ledningen visste förmodligen inte hur illa situationen egentligen är på boendet. Nu är det en ren hälsofara bara att vistas där, eftersom det inte ens är möjligt att tvätta händerna eller sängkläderna ordentligt. Senaste beskedet var att tvätten ska köras till ett annat boende för tvättning och torkning, men det är ju inte särskilt hållbart direkt. Det måste lösas från grunden egentligen. Huset sväljer bara en massa resurser och alla är överens om att det bästa vore att stänga ned tills ett annat hus är tillgängligt. Nu vet jag inte hur lång tid det skulle ta men än så länge har de varit i denna byggnad i sex år – en byggnad som bara skulle vara ytterst tillfällig! Det finns inte tillräckligt med pengar, det är det som är en del av problemet. Men det har inte heller lagts tillräckligt med personalresurser på problemet. Det satsas inte resurser på akutboenden längre eftersom Dublin City Council helst av allt vill fasa ut den här sortens verksamhet, och satsa mer på stabilare stödboendet. De vill med andra ord få människor på gatan att övergå till mer permanenta boendeformer. Det här är en åsikt som är enkel att uttrycka politiskt – det låter effektivt och sympatiskt. Men det fungerar inte så okomplicerat i verkligheten. Det är så många av våra klienter på akutboendet som har varierande bakgrunder och samverkande problem, vilket gör att det inte finns en möjlighet att alla personer ens kommer att vilja träda in i ett permanent boende. Många har inte det som sitt mål, och det måste också respekteras politiskt. Jag förstår att det finns ett syfte att utvidga övergångs- och stödbostäder men det bör ju också finnas möjlighet att nyttja mer tillfälliga akut-hostel. För många klienter med grava personliga problem representerar akutboendet en mellanlandning där relativt få krav ställs. Det är kanske inte den ultimata situationen i längden – då de riskerar att passiviseras av att inte ta eget ansvar för sitt liv – men det tjänar dock ett syfte i samverkan med de andra serviceenheterna, såsom avgiftning och rehabilitering. Jag tror att akutboendena borde få vara kvar under en bättre organisering och standard.

En stjärna

I går fick jag tråkiga nyheter när jag kom till jobbet – en av de som bodde hos oss dog i fredags. Jag vill inte berätta några detaljer men han var i min ålder. Drogmissbruk hade påfrestat hans redan ganska svaga kropp, eftersom han föddes med ett hjärtproblem. Visserligen försökte han gå över till metadon (den receptbelagda substitutdrogen till heroin) men det är ett svårt steg att ta för många av boendets heroinmissbrukare. För tillfället cirkulerar dåligt heroin på Dublins gator, det finns en giftig blandning som riskerar att säljas vidare till ovetande. I det här dödsfallet på akutboendet var det inte dåligt heroin det handlade om, men det är kanske bara en tidsfråga innan det händer också. Dublin har tydligen en allvarlig heroin-torka för tillfället; det finns inget heroin att få tag på. Det är förvisso någonting positivt i sig men det för också en baksida med sig. Många missbrukare överdoserar andra droger eller köper giftiga och utblandade skenvarianter till heroin. När tillfället kommer då heroinet börjar att strömma ut på marknaden igen riskerar många att överdosera och dö. Detta eftersom den fysiska kroppen har utvecklat en lägre toleransnivå efter abstinensen från heroinet så att de inte längre har kontroll över sin dosering.
Det känns overkligt att den killen jag pratade med när han först kom till boendet inte finns med oss längre. Han pratade med mig om hans operation som barn, hans fotbollsintresse och att han ville gå en kurs när han blev drogfri. Hans nära stående död fanns inte i min bild över hans framtid – naivt nog ville jag att han skulle bli en av dem som klarade sig bättre än vad som gick att utläsa av hans tidigare val i livet. Men nu går mina tankar till hans familj, vänner och alla som på ett eller annat vis har stött ihop med denna unga man. Jag hoppas med hela mitt hjärta att han kommer att bli ihågkommen och saknad av många. Vila i frid.

Dikt av den irländska författaren James Joyce (1882-1941):

When The Shy Star Goes Forth in Heaven

HEN the shy star goes forth in heaven

All maidenly, disconsolate,

Hear you amid the drowsy even

One who is singing by your gate.

His song is softer than the dew

And he is come to visit you.




O bend no more in revery

When he at eventide is calling,

Nor muse: Who may this singer be

Whose song about my heart is falling?

Know you by this, the lover's chant,

'Tis I that am your visitant.

Snökaos

Nu är det ordentligt med vinterkaos här i Dublin. Bussar, flyg och taxis är inställda på grund av snön. Folk nickar instämmande och sympatiserande mot varandra på gatan och yttrar kommentarer som "How 'bout this big freeze eh?". Väderkaoset har sin förklaring förstås, det är inte så konstigt att gatorna blir oframkomliga om man aldrig plogar dem.. Det finns inte en enda snöplog här i Dublin och det märks verkligen när snötäcket växer allt högre precis överallt. Nu är det en tjock, grusig och slaskig snö-is blandning som breder ut sig över Dublin. Det är en total chock för hela landet att snö faller över vintern och ingenting görs åt det. Snöbollskrig verkar dock vara en populär aktivitet i snön – väldigt populär. Särskilt bland killgäng i tonåren med främlingar på gatan som målsikte; jag är inte riktigt lika glad över det nöjet, men men.

Den här veckan har jag jobbat kväll, dvs 15-22. Det är oftast mer att göra under kvällen och många i akutboendet är påverkade av alkohol eller andra droger. När vi börjar klockan 15 inleds skiftet av en rapportering från dagsskiftet. De går igenom alla 30 personer som för tillfället bor i akutboendet och tar upp saker som i vilken form de befinner sig i och om de har några stående problem som behöver tas itu med; det kan handla om att han/hon måste registreras hos HPU (Homeless Person's Unit) för att få tillgång till sociala bidrag eller att han/hon har blivit anhållen och därför kommer att förlora sin bäddplats i sheltret. Tisdagen var stressig men intressant. En av de boende blev bland annat insläpad av sin vän – han hade tagit för många sömntabletter och vi fick mata honom med smörgås och sockrigt té för att kvickna till. Han var vid medvetandet i alla fall så vi behövde inte ringa ambulans. Han pallrade sig upp till sin säng efter någon timme. Under kvällen så höll jag också i bingo, som visade sig bli ett tillfälle att öva min bestämda sida. Det krävs hårdhandskar i många situationer här, och jag är nog inte så bekväm i den sitsen som jag skulle vilja vara. Då är det bra att jag verkligen får träna på det här! ;) En av killarna tyckte nämligen att det var otroligt spännande att proppa en mindre skål full med bananer, cornflakes och toppa det med alldeles för mycket mjölk...måttligt roande för min del. Det tog lite tid att få alla att lugna sig sen men det gick vägen trots allt. De håller koll på varandra ibland vilket underlättar. Kvällen avslutades med att jag gick över till klubben bredvid för att hämta upp en hög med kvarglömda kläder. Det var en ganska surrealistisk situation – hela nattklubbens vind var fylld med kvarglömda kläder. Vi fyllde sex sopsäckar med jackor och tröjor som jag fick hjälp med att släpa till sheltret. Det är ganska ironiskt när man ser hemlösa killar på sheltret gå omkring med märkesjackor och modekoftor... På många vis så känns det dock otroligt rätt..

Första snön på Första Advent!

Den första flingorna har fallit över Dubin och allt är för tillfället täckt med vit snö; även palmerna, hur de kan klara sig här på Irland är ett mysterium. Det är cirka två grader idag så det är förstås inte så kallt än. Men bussar har ställts in och varningar har cirkulerat så paniken är inte långt borta ;) . Men vinterlandskapet är vackert här i Dublin; fåglarna hoppar runt på bakgården och passande nog såg jag precis en räv smyga omkring utanför huset; så mycket vinterkänsla! Vi ska fira Första Advent med ett Harry Potter maraton som en uppladdning inför nya filmen på bio. Men först ska jag försöka ta mig till ett djurhem som ligger en bit söderut härifrån. Det ser fantastiskt fint ut på bilderna och det ska tydligen vara ett omfattande djurhem för hemlösa djur. :)

Förra arbetsveckan gick bra, vi besökte bland annat Kilmainham Gaol, ett gammalt fängelse som nu är ett museum. Otroligt känsloladdat och tagande att se de små cellerna med det kalla stengolven. Behandlingen var lika för män, kvinnor och barn och det var tydligen inte ovanligt att barn placerades på Kilmainham för att gottgöra sina brott. Många hamnade på Kilmainham för mindre förseelser som att stjäla en bit bröd från en vagn eller en jacka för att att hålla värmen. Men under den stora svälten på Irland, 1845-1852, så var det otroligt nog eftertraktansvärt att hamna i fängelset då ett liv utanför murarna innebar svält och förmodligen en säker död(!) Det finns många filmer som spelats in på fängelset, så som I Faderns Namn från 1993 med Emma Thompson och Daniel Day-Lewis.

Måndag

Idag var en ganska lugn dag – jag var på Harcourt st på förmiddagen och var iväg på ett möte under eftermiddagen. Som vanligt under dagpassen, så börjar jag åtta på morgonen. Men jag har varit sen varje morgon i en vecka nu. Har inte riktigt koll på hur lång tid det tar att gå eller vilken väg jag ska ta till jobbet. Jag har nämligen flyttat från mitt förra boende till ett annat volontärhus som Dublin Simon står för. Det var ett rum som stod tomt i det här volontärboendet och jag tänkte att det var ju onödigt :) så jag flyttade hit istället. En taxiresa sen var det klart; tack gode gud för spartanskt leverne! Det här huset är en uppgradering må jag säga. Ett eget rum till o med, sådan lyx! ;) Jag sover tio gånger bättre nu när min mentala energi inte behöver läggas på att vara medveten om andra personers rörelse i rummet när man är på väg att somna. Jag trodde aldrig att jag var så känslig för ljud eller annat men det är som att hjärnan inte riktigt slappnar av när det inte finns några gränser eller väggar som "skyddar". Det rum jag bodde i var väldigt öppet också, utan några draperier eller större möbler. Jag sov till och med bättre i Taiwan där jag delade rum med fem andra personer, tack vare att sängarna var som små separata kojbäddar med draperi. Det lilla draperiet fungerade då faktiskt som ett "skydd" mentalt sätt. Kanske är det ett arv från tidiga grottstadiet när rovdjuren var i krokarna och sömn inte var bästa alternativet..? Så, i alla fall, nu bor jag i ett hus som faktiskt känns mer som ett hem. Det är ett tvåvåningshus som ligger på vad som verkar vara en övre medelklassgata; välansade små trädgårdar och silvriga BMW:s på uppfarten. Vi är tre som bor i huset som har tre sovrum, ett vardagsrum, en matsal, kök och en mysig liten trädgård med uteplats. Jag delar huset med två tjejer från Tyskland. De är gulliga; pratar medvetet engelska med varandra när jag är i närheten av dem i huset – väldigt omtänksamt.
Huset ligger perfekt nära Phoenix Park; en park som är joggarens svettiga dröm! Jag har nog nämnt tidigare att Pheonix Park är en av Europas största parker (inom en stad). Den har visserligen en del bilvägar inom pargränsen, men den är fortfarande fullkomligt vacker med stora skogsområden och spegelblanka dammar. Det är nog omöjligt att springa samma runda mer än en gång – för många alternativa vägar att följa :)

Så idag var jag på ett team-meeting på eftermiddagen på Dorset st. Det är en annan av Dublin Simons service-enheter som jag nu kommer att vara på varje fredag. Jag har varit där under två fredagar hitintills. Dorset st servicen är ett lägenhetskomplex där de boende har sin egen lägenhet men ett lite större spännrum när det gäller betalning av hyra och lite mer guidning. Det ska fungera mer som en akututhyrning innan personerna hyr privat. Jag ser fram emot att spendera fredagarna här. Det är för tillfället ganska oorganiserat när det gäller volontärrollen eftersom inga volontärer har varit på Dorset st tidigare. Men nu ska jag och den andra volontären Richie spendera varsin dag varje vecka, så vi ska försöka starta någon form av aktivitet eller liknande. Många av de boende behöver livskunskap (lifeskills). Det kan handla om att veta hur städning eller matlagning går till eller vilka matvaror och hushållsprodukter som behövs i hemmet. En del skulle säkerligen bara behöva någon att prata med. Det känns sorgligt hur många av de boende har isolerat sig i sin lägenhet; fördragna gardiner, uppbunkrade konserver och högar med ölburkar och sopor. Det känns varken som ett värdigt liv eller som en inspirerande start på en ny riktning i livet. Plus att det inte finns resurser just nu för att hålla några inspirerande "så kommer du vidare" sessioner med dem. De sitter i sina lägenheter. Ja visst de har sitt egna boende, men så mycket mer än så är det inte. Det är frustrerande att se människor som är kapabla att leva i så mycket mer tillfredställande och utvecklande miljöer, fastna i ett isolerat missbruk där ingen når dem. På Hartcourt street har de i alla fall struktur och assistans: personalen som har koll på deras hälsa och ger råd om nya steg; regelbunden matbespisning; och inga krav på egen städning. Visserligen har de inget eget rum på Hartcourt street och de får inte dricka utanför det gemensamma"våtrummet", men det är i alla fall mer rörelse och mer initiativ i luften. Många av de sociala aktiviteterna har kommit igång regelbundet nu. Som sagt så har en nyanställd personal hand om att starta upp en mer boendeintegrerad verksamhet. Det handlar om sociala aktiviteter som volontärerna på något vis också antas ta ansvar för. Jag följde exempelvis med på en guidad tur i konstmuseet här i Dublin, förra veckan. Vi fick med oss två av de boende – två vilka är relativt stabila. Det var hur bra och intressant som helst; en timme med en guide som gick igenom fem berömda tavlor av bland andra Yeats, Picasso, Lavery och Levazquez. Det var uppskattat av oss alla och jag tror att det främst av allt var skönt för de två som följde med att komma bort från Harcourt för ett litet tag.