En stjärna

I går fick jag tråkiga nyheter när jag kom till jobbet – en av de som bodde hos oss dog i fredags. Jag vill inte berätta några detaljer men han var i min ålder. Drogmissbruk hade påfrestat hans redan ganska svaga kropp, eftersom han föddes med ett hjärtproblem. Visserligen försökte han gå över till metadon (den receptbelagda substitutdrogen till heroin) men det är ett svårt steg att ta för många av boendets heroinmissbrukare. För tillfället cirkulerar dåligt heroin på Dublins gator, det finns en giftig blandning som riskerar att säljas vidare till ovetande. I det här dödsfallet på akutboendet var det inte dåligt heroin det handlade om, men det är kanske bara en tidsfråga innan det händer också. Dublin har tydligen en allvarlig heroin-torka för tillfället; det finns inget heroin att få tag på. Det är förvisso någonting positivt i sig men det för också en baksida med sig. Många missbrukare överdoserar andra droger eller köper giftiga och utblandade skenvarianter till heroin. När tillfället kommer då heroinet börjar att strömma ut på marknaden igen riskerar många att överdosera och dö. Detta eftersom den fysiska kroppen har utvecklat en lägre toleransnivå efter abstinensen från heroinet så att de inte längre har kontroll över sin dosering.
Det känns overkligt att den killen jag pratade med när han först kom till boendet inte finns med oss längre. Han pratade med mig om hans operation som barn, hans fotbollsintresse och att han ville gå en kurs när han blev drogfri. Hans nära stående död fanns inte i min bild över hans framtid – naivt nog ville jag att han skulle bli en av dem som klarade sig bättre än vad som gick att utläsa av hans tidigare val i livet. Men nu går mina tankar till hans familj, vänner och alla som på ett eller annat vis har stött ihop med denna unga man. Jag hoppas med hela mitt hjärta att han kommer att bli ihågkommen och saknad av många. Vila i frid.

Dikt av den irländska författaren James Joyce (1882-1941):

When The Shy Star Goes Forth in Heaven

HEN the shy star goes forth in heaven

All maidenly, disconsolate,

Hear you amid the drowsy even

One who is singing by your gate.

His song is softer than the dew

And he is come to visit you.




O bend no more in revery

When he at eventide is calling,

Nor muse: Who may this singer be

Whose song about my heart is falling?

Know you by this, the lover's chant,

'Tis I that am your visitant.

Snökaos

Nu är det ordentligt med vinterkaos här i Dublin. Bussar, flyg och taxis är inställda på grund av snön. Folk nickar instämmande och sympatiserande mot varandra på gatan och yttrar kommentarer som "How 'bout this big freeze eh?". Väderkaoset har sin förklaring förstås, det är inte så konstigt att gatorna blir oframkomliga om man aldrig plogar dem.. Det finns inte en enda snöplog här i Dublin och det märks verkligen när snötäcket växer allt högre precis överallt. Nu är det en tjock, grusig och slaskig snö-is blandning som breder ut sig över Dublin. Det är en total chock för hela landet att snö faller över vintern och ingenting görs åt det. Snöbollskrig verkar dock vara en populär aktivitet i snön – väldigt populär. Särskilt bland killgäng i tonåren med främlingar på gatan som målsikte; jag är inte riktigt lika glad över det nöjet, men men.

Den här veckan har jag jobbat kväll, dvs 15-22. Det är oftast mer att göra under kvällen och många i akutboendet är påverkade av alkohol eller andra droger. När vi börjar klockan 15 inleds skiftet av en rapportering från dagsskiftet. De går igenom alla 30 personer som för tillfället bor i akutboendet och tar upp saker som i vilken form de befinner sig i och om de har några stående problem som behöver tas itu med; det kan handla om att han/hon måste registreras hos HPU (Homeless Person's Unit) för att få tillgång till sociala bidrag eller att han/hon har blivit anhållen och därför kommer att förlora sin bäddplats i sheltret. Tisdagen var stressig men intressant. En av de boende blev bland annat insläpad av sin vän – han hade tagit för många sömntabletter och vi fick mata honom med smörgås och sockrigt té för att kvickna till. Han var vid medvetandet i alla fall så vi behövde inte ringa ambulans. Han pallrade sig upp till sin säng efter någon timme. Under kvällen så höll jag också i bingo, som visade sig bli ett tillfälle att öva min bestämda sida. Det krävs hårdhandskar i många situationer här, och jag är nog inte så bekväm i den sitsen som jag skulle vilja vara. Då är det bra att jag verkligen får träna på det här! ;) En av killarna tyckte nämligen att det var otroligt spännande att proppa en mindre skål full med bananer, cornflakes och toppa det med alldeles för mycket mjölk...måttligt roande för min del. Det tog lite tid att få alla att lugna sig sen men det gick vägen trots allt. De håller koll på varandra ibland vilket underlättar. Kvällen avslutades med att jag gick över till klubben bredvid för att hämta upp en hög med kvarglömda kläder. Det var en ganska surrealistisk situation – hela nattklubbens vind var fylld med kvarglömda kläder. Vi fyllde sex sopsäckar med jackor och tröjor som jag fick hjälp med att släpa till sheltret. Det är ganska ironiskt när man ser hemlösa killar på sheltret gå omkring med märkesjackor och modekoftor... På många vis så känns det dock otroligt rätt..

Första snön på Första Advent!

Den första flingorna har fallit över Dubin och allt är för tillfället täckt med vit snö; även palmerna, hur de kan klara sig här på Irland är ett mysterium. Det är cirka två grader idag så det är förstås inte så kallt än. Men bussar har ställts in och varningar har cirkulerat så paniken är inte långt borta ;) . Men vinterlandskapet är vackert här i Dublin; fåglarna hoppar runt på bakgården och passande nog såg jag precis en räv smyga omkring utanför huset; så mycket vinterkänsla! Vi ska fira Första Advent med ett Harry Potter maraton som en uppladdning inför nya filmen på bio. Men först ska jag försöka ta mig till ett djurhem som ligger en bit söderut härifrån. Det ser fantastiskt fint ut på bilderna och det ska tydligen vara ett omfattande djurhem för hemlösa djur. :)

Förra arbetsveckan gick bra, vi besökte bland annat Kilmainham Gaol, ett gammalt fängelse som nu är ett museum. Otroligt känsloladdat och tagande att se de små cellerna med det kalla stengolven. Behandlingen var lika för män, kvinnor och barn och det var tydligen inte ovanligt att barn placerades på Kilmainham för att gottgöra sina brott. Många hamnade på Kilmainham för mindre förseelser som att stjäla en bit bröd från en vagn eller en jacka för att att hålla värmen. Men under den stora svälten på Irland, 1845-1852, så var det otroligt nog eftertraktansvärt att hamna i fängelset då ett liv utanför murarna innebar svält och förmodligen en säker död(!) Det finns många filmer som spelats in på fängelset, så som I Faderns Namn från 1993 med Emma Thompson och Daniel Day-Lewis.

Måndag

Idag var en ganska lugn dag – jag var på Harcourt st på förmiddagen och var iväg på ett möte under eftermiddagen. Som vanligt under dagpassen, så börjar jag åtta på morgonen. Men jag har varit sen varje morgon i en vecka nu. Har inte riktigt koll på hur lång tid det tar att gå eller vilken väg jag ska ta till jobbet. Jag har nämligen flyttat från mitt förra boende till ett annat volontärhus som Dublin Simon står för. Det var ett rum som stod tomt i det här volontärboendet och jag tänkte att det var ju onödigt :) så jag flyttade hit istället. En taxiresa sen var det klart; tack gode gud för spartanskt leverne! Det här huset är en uppgradering må jag säga. Ett eget rum till o med, sådan lyx! ;) Jag sover tio gånger bättre nu när min mentala energi inte behöver läggas på att vara medveten om andra personers rörelse i rummet när man är på väg att somna. Jag trodde aldrig att jag var så känslig för ljud eller annat men det är som att hjärnan inte riktigt slappnar av när det inte finns några gränser eller väggar som "skyddar". Det rum jag bodde i var väldigt öppet också, utan några draperier eller större möbler. Jag sov till och med bättre i Taiwan där jag delade rum med fem andra personer, tack vare att sängarna var som små separata kojbäddar med draperi. Det lilla draperiet fungerade då faktiskt som ett "skydd" mentalt sätt. Kanske är det ett arv från tidiga grottstadiet när rovdjuren var i krokarna och sömn inte var bästa alternativet..? Så, i alla fall, nu bor jag i ett hus som faktiskt känns mer som ett hem. Det är ett tvåvåningshus som ligger på vad som verkar vara en övre medelklassgata; välansade små trädgårdar och silvriga BMW:s på uppfarten. Vi är tre som bor i huset som har tre sovrum, ett vardagsrum, en matsal, kök och en mysig liten trädgård med uteplats. Jag delar huset med två tjejer från Tyskland. De är gulliga; pratar medvetet engelska med varandra när jag är i närheten av dem i huset – väldigt omtänksamt.
Huset ligger perfekt nära Phoenix Park; en park som är joggarens svettiga dröm! Jag har nog nämnt tidigare att Pheonix Park är en av Europas största parker (inom en stad). Den har visserligen en del bilvägar inom pargränsen, men den är fortfarande fullkomligt vacker med stora skogsområden och spegelblanka dammar. Det är nog omöjligt att springa samma runda mer än en gång – för många alternativa vägar att följa :)

Så idag var jag på ett team-meeting på eftermiddagen på Dorset st. Det är en annan av Dublin Simons service-enheter som jag nu kommer att vara på varje fredag. Jag har varit där under två fredagar hitintills. Dorset st servicen är ett lägenhetskomplex där de boende har sin egen lägenhet men ett lite större spännrum när det gäller betalning av hyra och lite mer guidning. Det ska fungera mer som en akututhyrning innan personerna hyr privat. Jag ser fram emot att spendera fredagarna här. Det är för tillfället ganska oorganiserat när det gäller volontärrollen eftersom inga volontärer har varit på Dorset st tidigare. Men nu ska jag och den andra volontären Richie spendera varsin dag varje vecka, så vi ska försöka starta någon form av aktivitet eller liknande. Många av de boende behöver livskunskap (lifeskills). Det kan handla om att veta hur städning eller matlagning går till eller vilka matvaror och hushållsprodukter som behövs i hemmet. En del skulle säkerligen bara behöva någon att prata med. Det känns sorgligt hur många av de boende har isolerat sig i sin lägenhet; fördragna gardiner, uppbunkrade konserver och högar med ölburkar och sopor. Det känns varken som ett värdigt liv eller som en inspirerande start på en ny riktning i livet. Plus att det inte finns resurser just nu för att hålla några inspirerande "så kommer du vidare" sessioner med dem. De sitter i sina lägenheter. Ja visst de har sitt egna boende, men så mycket mer än så är det inte. Det är frustrerande att se människor som är kapabla att leva i så mycket mer tillfredställande och utvecklande miljöer, fastna i ett isolerat missbruk där ingen når dem. På Hartcourt street har de i alla fall struktur och assistans: personalen som har koll på deras hälsa och ger råd om nya steg; regelbunden matbespisning; och inga krav på egen städning. Visserligen har de inget eget rum på Hartcourt street och de får inte dricka utanför det gemensamma"våtrummet", men det är i alla fall mer rörelse och mer initiativ i luften. Många av de sociala aktiviteterna har kommit igång regelbundet nu. Som sagt så har en nyanställd personal hand om att starta upp en mer boendeintegrerad verksamhet. Det handlar om sociala aktiviteter som volontärerna på något vis också antas ta ansvar för. Jag följde exempelvis med på en guidad tur i konstmuseet här i Dublin, förra veckan. Vi fick med oss två av de boende – två vilka är relativt stabila. Det var hur bra och intressant som helst; en timme med en guide som gick igenom fem berömda tavlor av bland andra Yeats, Picasso, Lavery och Levazquez. Det var uppskattat av oss alla och jag tror att det främst av allt var skönt för de två som följde med att komma bort från Harcourt för ett litet tag.

Kurs, konsert och besök från Sverige

De senaste två veckorna har gått förbi snabbt. Jag hade fortbildning från måndagen den 18 oktober till och med lördagen den 23 oktober. Den tog plats på ett konferensrum på ett hotell inne i centrum. Vi var 20 stycken volontärer samlade så att det var ganska många som skulle utbildas på en och samma gång. Men det gick bra ändå. Vi fick lyssna på några olika presentationer angående arbetet inom mental hälsa, utmanande beteende och drogberoenden. Ganska intensiva heldagar och vissa saker kändes som om jag redan var lite insatt i efter att ha arbetat inom vården tidigare, men det var ändå skönt att få uppdateras ur en annan synvinkel. Jag har ju aldrig arbetat med hemlöshet förut och inte med drogberoende heller. Jag känner mig väldigt nyfiken på hur de sociala förutsättningarna har sett ut för de som klarar av att ta sig ur sitt beroende. Det är ju väldigt få som verkligen klarar av att ta sig ur beroendet utan hjälp. Som sagt så är de flesta som bor på akutboendet där jag arbetar beroende av alkohol eller andra droger. Det är ett undantag om människor som kommer in på boendet inte har ett eller flera beroenden. Jag förstår verkligen att man som hemlös utvecklar ett drogmissbruk; det är inte alls konstigt egentligen. Om man lever utanför samhällssystemet, både rent fysiskt men också socialt sett, så finns det inte särskilt många alternativ för hur man kan leva sitt liv. Allting som vi erbjuder i vår samhällsstruktur förutsätter att vi samarbetar fullt ut. Dessa människor som hamnar utanför kanske inte kan eller vill leva ett liv i enlighet med den fastställda strukturen. Men det betyder också konsekvensuellt att de inte kan få sina basbehov tillfredställda heller, många riskerar till exempel att frysa ihjäl särskilt under vintermånaderna. I det tillståndet, när all grundläggande värdighet och essentiell trygghet har berövats från individen, känns det inte alls som en särskilt dum eller obefogad idé att försöka döva sin smärta eller ångest med alla substanser som man kan komma över.

Lördagen den 23 oktober gick jag och Brid, som jag bor med, till en konsert med Yann Tiersen. Han var extremt duktig och musiken var verkligen härlig. Det kändes som en bra avslutning på kursveckan. Den veckan som följde blev ganska kort eftersom måndagen den 25 oktober är en helgdag för Irland, och på fredagen kom Jonas på besök så då var jag också ledig. Helgen var väldigt fin med lite turistande till Howth som är en väldigt liten och mysig by med lång historia som fiskeby och vikingatillhåll.. Bilderna är därifrån och från mitt lilla radhus-hem, strandpromenad vid havet och från en riktig guiness på puben..

Bray --> Greystones

Saftiga björnbär..mmm..

Bray Head

Bray strandpromenad

Utsikt över Bray




Jag åkte till Bray i lördags, väldigt fint. Det fanns en kustpromenadsträcka från Bray till Greystones, som är populär bland turister. Jag förstår verkligen varför; den är vacker och lättillgänglig. Sju kilometer av ren kustremsa som varvade branta stup med gröna slätter. Jag vandrade upp på Bray Head. Det kan beskrivas som en hög kulle på 500 meter över havet med storlagen utsikt över hela kusten. Väl på toppen kan man sen gå på den höjden hela vägen till Greystones, där jag sedan vände och gick närmare havet tillbaka till Bray. Det var en perfekt dagstur med sol hela dagen. Den första veckan som jag var på Irland regnade det nästan varje dag, jag tog för givet att det skulle vara så det närmsta året. Men soken skiner faktiskt på Irland också! Det har till och med varit ganska varmt de senaste dagarna.. Utflykten fick mig också att känna av hur Irlands tågtrafik, DART, går till. Vad jag kan dra för slutsatser – rent generaliserade från ca två restimmar givetvis – är att tågen går till vissa städer extremt ofta, men långsamt. Det är lite pussel om man ska till mindre välbesökta ställen, eller liknande. Ibland verkar det enda alternativet vara trestegsmetoden, dvs: först spårvagnen LUAS, sen tåget och till sist buss eller taxi, eller gång, om man har riktigt otur. Men det verkar vara värt det, många platser har fantastisk natur så jag ser riktigt mycket fram emot det.

Idag, och hela denna vecka, har jag volontärutbildning där vi är tjugo volontärer från olika serviceenheter inom Simon Community som diskuterar olika ämnen rörande vår tid på uppdragen. Idag handlade det om gränser och konfidentialitet. Mycket var ganska grundläggande sekretess eller personlig sfär diskussion. Jag känner igen det mesta från arbete inom vården, så det känns inte så främmande. Men det är alltid intressant att prata om frågeställningarna i andra kontexter eftersom det inom arbete med hemlösa handlar om ett helt annat bemötande. På något vis ska man som personal balansera attribut såsom ärlighet, öppenhet, respekt med andra som känns mer främmande för mig, som till exempel att sätta klara gränser, säga nej, visa beslutsamhet och styrka. Det är en svår balansgång i vissa situationer. Egentligen så säger det sig självt hur man borde bete sig, jag förstår rent praktiskt och intellektuellt vilken kommentar jag borde säga eller vilket kroppsspråk jag borde visa upp. Men i den situationen då en person blir aggressiv, är det svårt att inte låta den intiala reaktionen ta över. Det tar tid att bli van vid kaos och aggression. Det är ju logiskt och rationellt som människa att undvika alla sådana situationer. Medan det här handlar om att söka upp konflikten och stävja den innan den bryter ut, dvs att bli mer medveten om de outtalade orden och den övergripande stämningen. Det ska bli en intressant arbetsroll och jag är nyfiken på om jag kommer att kunna känna mig mer självsäker i vissa moment efter en tid.

En månad på Harcourt

Nu har det gått en månad sedan jag kom hit; jag kan inte förstå att tiden går så snabbt. Jag känner fortfarande som att jag precis kom hit. Men det är skönt att tiden går och jag upplever det som att jag lär mig saker, lite varje dag. Det svåraste tycker jag är att förstå vad som är avgörande detaljer i individuella fall. Det handlar om på vilket sätt serviceanvändarna ska bemötas på bästa sätt. De flesta av dem kanske behöver strikta regler och ganska kontrollerad tillvaro, medan andra går att hjälpa på ett mer flexibelt vis. Men för det mesta så handlar det om att skapa en klar och tydlig struktur för att få människor att hålla sig inom ramen för sin egen och andras säkerhet, även om de har ett aktivt missbruk. Många som bor på boendet har alkoholmissbruk samtidigt som de för det mesta har andra drogmissbruk också. Det här är någonting som har tillkommit under de senaste åren. För bara cirka tio-tjugo år sedan fanns det till största delen äldre alkoholister på boendet, medan det nu finns alltfler yngre drogmissbrukare som också tar fler olika sorters droger. Många blandar speciellt alkohol med exempelvis heroin, benzodiazepiner eller metadon. Det finns många vägar att gå.

Det har varit en intensiv vecka, men riktigt intressant. Jag har börjat att gå rumskontrollerna själv. Än har jag inte hittat några nålar eller liknande, men en och annan öl; de får inte dricka utanför "våtrummet". Det är lätt att få kontakt med vissa, medan andra känns ganska distanserade. Men jag försöker slappna av när det gäller sådant. Det går inte att få bra kontakt med alla och det är väldigt bra att det finns många olika sorters personligheter inom personalen. Jag skulle vilja umgås mer med serviceanvändarna än vad jag gör dock, men det är svårt eftersom det gemensamma utrymmet som används mest är våtrummet och där röker de flesta dessutom. Jag har ingen större lust att andas in en tjock dimridå varje dag så det är lite svårt med social interaktion på ett avslappnat vis. Men det blir lättare när vi kommer igång på riktigt med de sociala aktiviteterna. Vi hade faktiskt lite konstnärlig kortskapande idag. Den andra volontären på sheltret har det som intresse så hon hade tagit med sig diverse pysselgrejer. Vi fick med oss två serviceanvändare upp till chefens rum, där vi kunde sitta ordentligt framför ett bord. Det gick väldigt bra. De två kvinnorna som följde med hade i och för sig inte tålamod så länge men de tyckte om att pyssla och att vara kreativa för en stund; det syntes!

I helgen ska jag förmodligen åka till Glendalough; en mysig by vid Wicklow Mountains Naturreservat. Det ska vara en väldigt vacker plats; många säger att det är den vackraste på Irland, men det kanske man ska ta med en nypa salt då det finns många olika åsikter om den saken. Men det ska vara lite smått fjordliknande bergskullar som omger två sjöar; vilket låter och ser fantastiskt fint ut på foton i alla fall :) . Jag ska försöka komma iväg, det är ganska segt när man är så trött på morgonen. Jag börjar inte så himla tidigt vanligtvis: 08:00 - 15:30, men det tär på en att sova lite för lite varje natt. Jag har inte kunnat somna ordentligt då jag delar rum och vi har lite olika sovrutiner.. Men det går nog bättre inatt när jag kan använda öronproppar och sova ut! Hela nästa vecka kommer jag inte att vara på sheltret då de flesta volontärerna ska ha volontärintroduktion på Central Hotel; den kursen ska handla om missbruk, beroende, personligt avstånd och bemötande. Det ska bli intressant, och en skön break i vardagsrutten.

Fun Run!

Idag hade Dublin Simon som vanligt anordnat det årliga loppet Fun Run på åtta kilometer för att samla in pengar och sprida ordet om organisationens arbete. Det kostade 20 euro att delta och tanken är att man som deltagare ska hitta sponsorer som stödjer ens deltagaravgift. Som volontär fick jag springa gratis dock och det var väldigt roligt! Det blev ovanligt många deltagare i år sa dem och varje år så kommer desto fler. Idag verkade det vara runt 3000 personer som slöt upp, vilket var fantastiskt! Lopp är en effektiv metod för att samla in pengar till organisationens servicearbete. Det var många volontärer som hjälpte till att dela ut gottepåsar och medaljer eller också så kunde man assistera med kreativa saker i barntältet som att måla tigeransikten på barnen. Många av volontärerna var serviceanvändare eller anställda inom Dublin Simons boenden eller andra enheter. Själva loppet var i Phoenix Park som faktiskt är en av Europas största parker. Den är verkligen fantastiskt fin med stora grässlätter, skogsområden och den fungerar även som ett hem för en stor flock hjortar. Så det var en njutbar löprunda de fixat åt oss. :)

Cork

Den här veckan har varit fin. I måndags åkte vi till Cork och träffade alla Dublin Simon Community:s volontärer och anställda. Dublin Simon har service i enheter över hela Irland, vilket verkar vara väldigt uppskattat nationellt. Irlands utrikesminister Micheál Martin var också där tillsammans med ambassadörer från andra länder som höll diverse tal för att uppmärksamma vikten med volontärverksamheten. Det var fint att höra entusiasmen från både aktörer inom och utanför organisationen; volontärerna utgör en uppskattad social drivkraft eftersom det sociala skyddsnätet inte är fullt så utvecklat. Det var en lång dag dock, vi åkte 2,5 timmar på morgonen och sedan hem igen på eftermiddagen, så det var inte längre än 5 timmar i Cork. Men det verkar vara en mysig stad som har böljande kullar och en gemytlig småstadskänsla. Dublin Simon bjöd oss på en trerätters middag på en riktigt bra italiensk restaurang. Tydligen så har de en sådan här dag varje år för de nya heltidsvolontärerna, bland annat för att visa allmänheten vad organisationen har för verksamhet. Den irländska tidningen Independent.ie var där och plåtade oss för det syftet.

Kanylträning

Hade min sharps-training idag. Jag fick lite introduktion om vilka rutiner som finns på sheltret om de hittar kanyler eller sprutor utanför de gula boxarna. Som sagt så finns det gula plastboxar för miljöfarligt avfall utplacerade på alla toaletter. Alla inneboenden måste hålla sig till säker droganvändning vilket innebär att alla objekt som innebär en säkerhetsrisk för andra, såsom kanyler, sprutor eller liknande, ska kasseras i den boxen. Om personalen hittar sprutor utanför så får den inneboenden som är ansvarig för den en skriftlig varning. Det finns sedan en andra skriftlig varning, första verbala varningen, andra verbala varningen, slutlig varning och till sist blir de av med sin bädd. Det går inte alltid i den ordningen; om det är en allvarlig händelse så kan personen bli av med sin säng en natt på direkten, utan att den respektive har fått varken skriftlig eller verbal varning innan. Men generellt sett så är det någonting riktigt grovt som ska ha hänt för att en inneboende ska förlora sin sängplats. Personalen vill att de inneboende ska sköta sig och sitt eventuella missbruk på ett ansvarfullt sätt för dem själva, men också för andra människors säkerhet, som befinner sig i dennes närhet. På sikt är givetvis målet att en missbrukare ska få hjälp att slussas in i en ny tillvaro med stabil inkomstkälla och bostadssituation, men det finns ingen som kan tvinga fram en förändring som personen inte vill ha; det måste komma från personens egna vilja.

Jag fick möjlighet att öva min träning dock, eftersom vi hittade tre sprutor under kudden i ett av rummen som skulle städas. Vanligtvis lyfter vi inte på saker eller rotar bland personliga föremål, men rummet skulle städas ur inför en ny inneboende. Om vi ska plocka upp en kanyl/spruta använder vi en avsedd plastpincett och handskar förstås, så allt är väldigt säkert. Personalens riktlinjer är alltid din egen säkerhet först. Det är viktigast att du är säker, och det får ta den tid eller de personalresurser det tar, bara du inte utsätter dig själv för några risker. Så jag känner full tillit inför organisationens säkerhets- och policyprinciper, vilket känns otrolig tryggt.

Första hjälpen kurs

De senaste dagarna har vi fått delta i en fullspäckad tre dagars första hjälpen-kurs som avslutades idag med ett slutprov och ett stiligt diplom :) Det var en väldigt intressant kurs som innehöll teoretisk och praktisk genomgång av exempelvis: hjärt-lungräddning; användning av defibrillatorer; och behandling av akuta sjukdomstillstånd. Han som höll i kursen hade arbetat som akutvårdspersonal och brandman i över tjugo år. Så det är förmodligen tusentals olyckor som han hunnit bevittna under den tiden. Jag kan bara föreställa mig hur traumatiskt det måste kännas att vara på plats efter massiva bilolyckor eller liknande. Han var en glad och skämtsam herre dock, så trauma verkar inte ha haft någon långvarig effekt på just honom i alla fall. Men erfarenheten gjorde honom till en exemplarisk lärare; jag känner mig mentalt korvstoppad efter de här intensiva dagarna, fast ändock väldigt nöjd och mer säker på min egen förmåga att hantera akuta nödsituationer. Vad som helst kan ju faktiskt hända, när som helst..

I morgon är jag tillbaka på Harcourt akutboende igen. Det känns bra att åter igen få komma in i dagssysslorna och bli lite mer invand i arbetet. Personalen på Hartcourt ska tydligen ha en avslutningsmiddag på kvällen som jag skrivit upp mig på. En person av den reguljära personalen ska resa bort i några år, så det blir restaurangbesök för att tacka av henne. Personalen verkar vara fina och flera har jobbat mellan fem och tio år inom organisationen. Det märks att många i personalstyrkan är vana vid att arbeta med hemlöshet. Många av personalen utstrålar en familjär känsla som under vissa dagar får boendet att upplevas som ett hem istället för en anstalt - och jag måste tillägga att det inte är lätt att skrapa bort en ogästvänlig profilbild från en lokal som påminner om en knarkarkvart.

City pics

Solen sken idag, passande för en ledig söndag. Det var fint att bara gå omkring i Dublin utan plan eller tid att passa. Mötte upp några personer från andra europeiska länder för en kaffe; spännande att höra historier kring hur de hamnade här och vad de tycker om Dublin. Många är här för jobb inom finans eller IT-branschen eftersom Irland inte längre har så mycket annat som produktion eller stora odlingar. Irland är bara en sjundedel av Sverige, och med 4.5 miljoner invånare. I Dublin bor det cirka 1 miljon. Det märks förstås att det är en storstad och shoppinggatorna är väldigt livliga, men som sagt, det finns en lågskalig bykänsla kvar i krokarna. Det är en intressant mix.

Sociala aktiviteter

Var på socialt outing med några klienter idag. En annan fulltidsvolontär och jag åkte med tre klienter till ett sportcenter för att spela fotboll. Det blev lite skott mot mål, men ingen match eftersom det inte dök upp tillräckligt med lag. Men tydligen ska det startas en liga som en del av det sociala programmet; flera organisationer och institutioner försöker samla intresserade. Det har varit väldigt få sociala aktiviteter på Harcourt shelter tidigare, men tydligen ska det förändras nu. Dublin Simon har aktiverat ett team som ska brainstorma nya idéer för att sedan införa dem som stående punkter på boendet. Dublin Simon har andra enheter – såsom avgiftning och permanenta boenden – som har flera regelbundna aktiviteter varje vecka. Men människorna som hamnar på akutboendet på Harcourt street befinner sig oftast i en väldigt speciell situation, vilket har gjort att sheltrets gemensamma sociala aktiviteter inte har prioriterats. Men nu är det dags! Det är därför spännande att få ta del av uppstarten av organisationens ansträngning. Rimligtvis kommer det dock ta tid att få med folk på aktiviteter; försök övertyga någon med långvarigt drogmissbruk fördelarna med att spela brädspel eller det positiva med camping.. Fast det brukar ordna sig har jag fått höra; ge det några månader sedan ser många fram emot de fasta aktiviteterna och känslan av att komma bort för en stund, vilket jag verkligen förstår. Det kan inte vara lätt att tillfriskna ur ett missbruk när dagarna smälter samman till en och det inte finns några som helst fasta eller inspirerande stunder i ens vardag.

Trender

Jag gick med två klienter till Dublin Simons secondhand-butik idag. Den ligger bara runt hörnet från akutboendet. Enligt Dublin Simons villkor får alla inneboende på sheltret hämta två uppsättningar av alla klädesplagg, exempelvis sockor, byxor, tröjor, jackor osv. De är inte så hårda heller utan utgår mest ifrån behov och på en individuell basis. Det är en väldigt mysig butik med enormt trevlig personal. Jag har ju fortfarande lite svårt med irländska dialekten och förstår ännu mindre vad klienterna säger eftersom de ganska ofta har en släpig, djup accent med mycket slang. I alla fall så pratade vi lite om hur dyrt det är med andrahandskläder nu för tiden och jag sa det att många butiker har höjt priserna då det är trendigt med begagnade kläder. Det höll han med om och sa att många jeans och kläder ska se slitna ut nuförtiden, och han frågade sedan retoriskt att vad är då nästa steg: trendiga, slitna sovsäckar á hemlös stil? Jag skrattade mycket av den kommentaren; både utåt och inombords. Samtidigt fick det mig att fundera på människors olika chanser i livet.

Det är verkligen så sant; vad är nästa steg i trendhypen? Utanför fönstret på Harcourt street akuthärbärge går portföljfolket förbi med stressad blick och perfekt frisyr. Men det skiljer inte mycket mellan den utslagne heroinmissbrukaren bakom Hartcourts väggar, och den hippa kostymkillen med struken skjorta som bestämt viner förbi några meter utanför. Vem som helst kan brutalt och snabbt åka ner för den sociala skyddsstegen och då helt plötsligt finns det ingen respekt kvar för den enskilda människan som befinner sig i nöd och misär. Var är medmänskligheten när det finns behov som skriker efter den? Det är som att den allmänna uppfattningen är att de hemlösa har haft sin chans men att lathet har hindrat dem från att skaffa jobb eller annan inkomst; men vem är det som har rätt att döma i enlighet med sina egna simpla fördomar? För faktum kvarstår att samhället, det vill säga du och jag, har ansvar att se till alla har en rättvis möjlighet att försörja sig själv och sin familj. Det är ett ansvar som inte tillgodoses idag; det finns inte lika möjligheter eller någonting så enkelt som en karriärstege där alla börjar på noll. Vissa människors möjligheter utgår från en hård och kall minusskala, och där befinner de sig ofta till slutet. Liknande så finns det också människor på plussidan; personer som föds in i socialt berikade nätverk, och som från barnsben inlemmas i en fruktsam livsväg tack vare bra utbildning, sociala kontakter, ekonomisk överflöd osv. Den här aktuella orättvisan är ju knappast en större nyhetssensation idag, men det är också någonting som inte går att gräva ner och hoppas att det försvinner av sig självt. Vi måste alla bli mer medvetna om vad som händer omkring oss och hur vi påverkar hela systemet med våra handlingar och åsikter. Det är tydligt med det nya valresultatet att vi har så många och långa steg att ta innan vi till fullo inser att vi lever i ett, på så många olika plan, ohållbart samhälle.

Efter tre dagar på Harcourt St

Okej, nu har jag arbetat i tre dagar på akutboendet Harcourt Street Emergency Shelter, så jag tänkte skriva lite vad jag erfarit så här långt. Serviceboendet är ett akuthärbärge för hemlösa organiserat av Dublin Simon Community, och för närvarande finns det plats för fem kvinnor och 25 män. Ett av rummen är avsett för par som kommer in och vill bo tillsammans, resten av de boende får dela rum; det är antingen fyra eller tre sängar i varje rum. Toalett med dusch finns i anslutning till alla rum. Av de 30 sängplatserna är tre sängar tillgängliga för max en vecka och resten i upp till sex månader.

De inneboende betalar 52.5 Euro per vecka för att bo på sheltret. Akutboendet erbjuder 24-timmars service såsom en sjuksköterska som kommer in en gång i veckan (de ska så snart som möjligt öka tjänsten till fem dagar i veckan); socialarbetare som arbetar dygnet runt (de boende tillsätts en av dessa socialarbetare som personlig nyckelrådgivare); tre mål mat om dagen (plus fri tillgång till varma drycker, bröd, flingor och pålägg); tvätt- och städservice; och möjlighet att dricka alkohol i ett speciellt "våtrum" (de får inte dricka i "torr-rummet" eller på sina rum).

Härbärget ligger i centrala Dublin i ett i stort sett fallfärdigt hus. Dublin Simon har blivit lovade nya lokaler i över fem år men statliga processer har blivit väsentligt försenade. Så den aktuella fastighetsskötseln handlar till största delen om att hålla lokalerna från att helt kollapsa. Det är fyra våningar högt och i källaren finns kök och matservering.

Jag har i stort sett bara hunnit med den grundläggande introduktionen till boendets lokaler och övergripande rutiner. Exempelvis så förekommer någonting som kallas bed-check två gånger per pass (jag har bara gått dagspass än så länge, dvs. 08-16). Bed-check handlar om att kontrollera alla rum i byggnaden och anteckna vilka som befinner sig där samt om någon otillåten aktivitet försiggår. Det är inte tillåtet med droger men i stort sett alla på boendet är drogberoende. Istället så fokuserar Dublin Simon på "säker droganvändning" som innebär att det finns avsedda behållare för miljöfarligt avfall placerade på varje toalett. Varje inneboende ansvarar för att sköta sitt missbruk på ett ansvarsfullt sätt, då de annars riskerar att bli av med sin sängplats. Ett oansvarigt missbruk kan vara att sprida sprutor, kanyler, utblandningsvätska, bränningsredskap eller blod omkring sig; andra riskerar då att skada sig eller ev. smittas. Vid bed-check går de anställda på boendet runt till alla rum för att se om alla inneboende är i någorlunda bra skick och om injektionsredskap, kroppsvätskor eller annan hälsofara finns exponerad på rummen. Annars är den huvudsakliga arbetsuppgiften att finnas tillgänglig för de rullande kringsysslorna i boendet: skåpnycklar som ska kopieras; hyror som ska betalas; eller inneboenden som behöver lugnas ned. Jag har inte konfronterats på ett aggressivt sätt än så länge, men jag har observerat flera incidenter då det har hänt på boendet. Den anställda personalen är otroligt skicklig dock, och de avväpnar snabbt alla tecken på aggressivitet eller frustration med verbala medel, utan att för den delen rucka på sin respekt för individen. Sådan otroligt välbalanserad insats. Jag blir inspirerad att lära mig mer om hur boendet sköts men också hur jag utifrån kan bemöta människor i den här komplexa livssituationen.

Framme i Dublin

Nu har jag landat på den gröna ön. Jag har också tagit mig till boendet som ska bli mitt hem under nästkommande år.

När jag packade upp mina kläder – som jag bara några timmar tidigare vikt ned i resväskan – slog det mig att jag inte riktigt har hunnit landa mentalt. Det är verkligen konstigt hur förhållandevis nära Irland ligger till Sverige. Jag har inte reflekterat över det tidigare. Flyget tog två timmar. Jämförelsevis tar det cirka sju timmar att ta sig mellan Malmö och Eskilstunas Skogstorp. Jag uppskattar restider, då de kan utgöra en sluss mellan allt det som lämnas bakom och det som väntar på destinationen. Men i det här fallet fick jag landa här hemma i boendet istället, och det var inte så svårt. Jag bor i ett stort radhus som är utrustat med allt en kan behöva, och köket är bortom mina förväntningar. Det är skönt att kunna laga ordentlig mat som framför allt blir en välkommen trygghet på nya platser.

Vi är fem nya aspiranter i boendet i Fairview, som alla utom jag kommer från Irland. Det hade jag inte förväntat mig eftersom min kontakt på organisationen sa att de ofta tar emot personer från Tyskland, USA och Spanien. Men det ska bli intressant att ta del av tjejernas olika erfarenheter från skilda delar av Irland. Dialekten är inte så svår som jag först föreställt mig. Fast jag har visserligen en del problem att förstå två av tjejerna som kommer från en avlägsen by i norra Irland – otroligt djup dialekt med mycket platsbunden slang. Dublin-accenten tycker jag låter mer som en utslätad brittisk variant av den irländska dialekten.

Organisationen Dublin Simon Community välkomnade oss med en väl genomarbetad introduktion till boendet och lite grundläggande ramar för vår vistelse. Jag upplevde verkligen att organisationen värdesätter detta sätt att arbeta på. Volontärföreståndaren var otroligt inspirerande och hon har tydligen kämpat för att få till en verksamhet där denna form kan tas tillvara ordentligt. Det är tydligen väldigt uppskattat av både de anställda och de hemlösa. Många som en gång har arbetat som volontärer är nu anställda inom organisationen. De fyra andra som jag delar boende med har universitetsutbildning inom psykologi eller socialpsykologi och de är därför placerade på rehabilitering eller detox/avgiftningsenheten. Jag ska börja på akutvårdsenheten i Hartcourt, på måndag. Det ska bli spännande att få se ramverket för hur den verksamheten tas om hand. Kul också att få se hur mitt schema kommer att se ut under min tid här. Men i helgen är jag ledig och ska mest bara vandra planlöst på Dublins gator för att få en bild av staden. Jag har gått omkring lite nu under kvällen och Dublin känns väldigt mycket som en tillplattad storstad med byegenskaperna väl bevarade. Jag får se hur den bilden kommer att utvecklas.

Irland i ett år

Den 17 september åker jag till Dublin i ett år och tänkte därför använda bloggen här igen för att posta lite bilder och tankar. Så titta gärna här om ni vill läsa lite om vad som händer. Jag ska vara placerad på en organisation som heter Dublin Simon Community som arbetar mot hemlöshet i Dublin. Hemlöshet är ett stort socialt problem på Irland och bara i Dublin lever cirka 2000 människor utan bostad. Jag kommer att volontära på ett akutboende i centrala Dublin för 30-tal hemlösa kvinnor och män. Det ska bli spännande att se hur all organisering går till för att sköta en så pass omfattande verksamhet. Skriver mer när jag väl är på plats!

Gott Nytt Års Foto!

Ett lite sent nyårsinlägg, men här kommer det ändå!

Jag tittar fram i bakgrunden under P:et i HAPPY.. :)

Jul & Annat i Taipei

Julgran och kreativa klappar

Mitt hem de senaste månaderna: 8-10 personer i ett rum

Jul och glada miner

Aaron fick choklad

Utdelning av klapparna

Contemporary Art Museum - Modern Konst i Taiwan

Innovativ återanvändning av äldre stil

Starka färger och återkopplingar

Myror i tak och på väggar

Det fanns mycket av intresse i Taipeis Moderna museum

Peace Park har många fina oaser och vackra formationer

Ängelskulptur i Peace Park

Trädgård i Peace Park

Peace Park

Japansk super-måltid med smårätter vid Shandao Temple

Området Beitou som en bit bort erbjuder så underbara Hot Springs-bad

Cykelled/åpark som slingrar sig runt i Taipei

Saxofon-spelman i Peace Park

Nu börjar min tid här rinna ut: en vecka kvar i Taiwan. Jag slänger därför in lite bilder på den sista tidens aktiviteter och nöjen jag har haft för mig. Det har varit en intensiv tid som definitivt har lämnat djupa spår i mig. Jag kommer inte att vara densamma efter det här halvåret i Taipei. Jag har nu många glada minnen av vänner, arbetskamrater och vacker taiwanesisk natur, samtidig som jag också lämnar Taiwan en aning sorgsen och överväldigad av allt jag sett och varit med om.

Praktiken har varit en mental utmaning med flera strukturer att sätta sig in i. Jag har lärt mig så otroligt mycket om hur den illegala människohandeln går till och hur situationen ser ut från kvinnorna som har varit med om det: vad de har haft för liv innan, under och efter människohandeln. Jag har varit i organisationen ECPAT och verkligen blivit imponerad över de anställdas kraft och energi för att förändra och förbättra det taiwanesiska samhället och därmed kunna vara till hjälp för de kvinnor och barn som är i behov av assistans såväl som stöd inför en ibland till synes hopplös framtid. Det har varit värmande att se hur vi alla kan anstränga oss för att underlätta och ge hopp till människor omkring oss: hur hopplös situationen än ser ut finns det alltid någonting vi har att erbjuda som medmänniskor.

Att vara på resande fot på det här viset förändrar också det personliga livet så dramatiskt och oåterkalleligt. Jag har träffat så många människor som kommer att finnas med mig i resten av mitt liv och deras ord kommer att eka i mitt huvud när jag har återvänt till Sverige. Vissa personer vi möter har på något vis en sådan kraftig effekt på de livsval vi gör senare i livet. I slutändan står vi där med pusselbitar lagda av andra människors värme och kärleksfulla ord, och vi behöver bara lägga ihop alla pusselbitar med de bitar vi redan äger sedan tidigare, så småningom har vi en komplett bild över vad vi vill ha ut av livets splittror.