Första snön på Första Advent!

Den första flingorna har fallit över Dubin och allt är för tillfället täckt med vit snö; även palmerna, hur de kan klara sig här på Irland är ett mysterium. Det är cirka två grader idag så det är förstås inte så kallt än. Men bussar har ställts in och varningar har cirkulerat så paniken är inte långt borta ;) . Men vinterlandskapet är vackert här i Dublin; fåglarna hoppar runt på bakgården och passande nog såg jag precis en räv smyga omkring utanför huset; så mycket vinterkänsla! Vi ska fira Första Advent med ett Harry Potter maraton som en uppladdning inför nya filmen på bio. Men först ska jag försöka ta mig till ett djurhem som ligger en bit söderut härifrån. Det ser fantastiskt fint ut på bilderna och det ska tydligen vara ett omfattande djurhem för hemlösa djur. :)

Förra arbetsveckan gick bra, vi besökte bland annat Kilmainham Gaol, ett gammalt fängelse som nu är ett museum. Otroligt känsloladdat och tagande att se de små cellerna med det kalla stengolven. Behandlingen var lika för män, kvinnor och barn och det var tydligen inte ovanligt att barn placerades på Kilmainham för att gottgöra sina brott. Många hamnade på Kilmainham för mindre förseelser som att stjäla en bit bröd från en vagn eller en jacka för att att hålla värmen. Men under den stora svälten på Irland, 1845-1852, så var det otroligt nog eftertraktansvärt att hamna i fängelset då ett liv utanför murarna innebar svält och förmodligen en säker död(!) Det finns många filmer som spelats in på fängelset, så som I Faderns Namn från 1993 med Emma Thompson och Daniel Day-Lewis.

Måndag

Idag var en ganska lugn dag – jag var på Harcourt st på förmiddagen och var iväg på ett möte under eftermiddagen. Som vanligt under dagpassen, så börjar jag åtta på morgonen. Men jag har varit sen varje morgon i en vecka nu. Har inte riktigt koll på hur lång tid det tar att gå eller vilken väg jag ska ta till jobbet. Jag har nämligen flyttat från mitt förra boende till ett annat volontärhus som Dublin Simon står för. Det var ett rum som stod tomt i det här volontärboendet och jag tänkte att det var ju onödigt :) så jag flyttade hit istället. En taxiresa sen var det klart; tack gode gud för spartanskt leverne! Det här huset är en uppgradering må jag säga. Ett eget rum till o med, sådan lyx! ;) Jag sover tio gånger bättre nu när min mentala energi inte behöver läggas på att vara medveten om andra personers rörelse i rummet när man är på väg att somna. Jag trodde aldrig att jag var så känslig för ljud eller annat men det är som att hjärnan inte riktigt slappnar av när det inte finns några gränser eller väggar som "skyddar". Det rum jag bodde i var väldigt öppet också, utan några draperier eller större möbler. Jag sov till och med bättre i Taiwan där jag delade rum med fem andra personer, tack vare att sängarna var som små separata kojbäddar med draperi. Det lilla draperiet fungerade då faktiskt som ett "skydd" mentalt sätt. Kanske är det ett arv från tidiga grottstadiet när rovdjuren var i krokarna och sömn inte var bästa alternativet..? Så, i alla fall, nu bor jag i ett hus som faktiskt känns mer som ett hem. Det är ett tvåvåningshus som ligger på vad som verkar vara en övre medelklassgata; välansade små trädgårdar och silvriga BMW:s på uppfarten. Vi är tre som bor i huset som har tre sovrum, ett vardagsrum, en matsal, kök och en mysig liten trädgård med uteplats. Jag delar huset med två tjejer från Tyskland. De är gulliga; pratar medvetet engelska med varandra när jag är i närheten av dem i huset – väldigt omtänksamt.
Huset ligger perfekt nära Phoenix Park; en park som är joggarens svettiga dröm! Jag har nog nämnt tidigare att Pheonix Park är en av Europas största parker (inom en stad). Den har visserligen en del bilvägar inom pargränsen, men den är fortfarande fullkomligt vacker med stora skogsområden och spegelblanka dammar. Det är nog omöjligt att springa samma runda mer än en gång – för många alternativa vägar att följa :)

Så idag var jag på ett team-meeting på eftermiddagen på Dorset st. Det är en annan av Dublin Simons service-enheter som jag nu kommer att vara på varje fredag. Jag har varit där under två fredagar hitintills. Dorset st servicen är ett lägenhetskomplex där de boende har sin egen lägenhet men ett lite större spännrum när det gäller betalning av hyra och lite mer guidning. Det ska fungera mer som en akututhyrning innan personerna hyr privat. Jag ser fram emot att spendera fredagarna här. Det är för tillfället ganska oorganiserat när det gäller volontärrollen eftersom inga volontärer har varit på Dorset st tidigare. Men nu ska jag och den andra volontären Richie spendera varsin dag varje vecka, så vi ska försöka starta någon form av aktivitet eller liknande. Många av de boende behöver livskunskap (lifeskills). Det kan handla om att veta hur städning eller matlagning går till eller vilka matvaror och hushållsprodukter som behövs i hemmet. En del skulle säkerligen bara behöva någon att prata med. Det känns sorgligt hur många av de boende har isolerat sig i sin lägenhet; fördragna gardiner, uppbunkrade konserver och högar med ölburkar och sopor. Det känns varken som ett värdigt liv eller som en inspirerande start på en ny riktning i livet. Plus att det inte finns resurser just nu för att hålla några inspirerande "så kommer du vidare" sessioner med dem. De sitter i sina lägenheter. Ja visst de har sitt egna boende, men så mycket mer än så är det inte. Det är frustrerande att se människor som är kapabla att leva i så mycket mer tillfredställande och utvecklande miljöer, fastna i ett isolerat missbruk där ingen når dem. På Hartcourt street har de i alla fall struktur och assistans: personalen som har koll på deras hälsa och ger råd om nya steg; regelbunden matbespisning; och inga krav på egen städning. Visserligen har de inget eget rum på Hartcourt street och de får inte dricka utanför det gemensamma"våtrummet", men det är i alla fall mer rörelse och mer initiativ i luften. Många av de sociala aktiviteterna har kommit igång regelbundet nu. Som sagt så har en nyanställd personal hand om att starta upp en mer boendeintegrerad verksamhet. Det handlar om sociala aktiviteter som volontärerna på något vis också antas ta ansvar för. Jag följde exempelvis med på en guidad tur i konstmuseet här i Dublin, förra veckan. Vi fick med oss två av de boende – två vilka är relativt stabila. Det var hur bra och intressant som helst; en timme med en guide som gick igenom fem berömda tavlor av bland andra Yeats, Picasso, Lavery och Levazquez. Det var uppskattat av oss alla och jag tror att det främst av allt var skönt för de två som följde med att komma bort från Harcourt för ett litet tag.

Kurs, konsert och besök från Sverige

De senaste två veckorna har gått förbi snabbt. Jag hade fortbildning från måndagen den 18 oktober till och med lördagen den 23 oktober. Den tog plats på ett konferensrum på ett hotell inne i centrum. Vi var 20 stycken volontärer samlade så att det var ganska många som skulle utbildas på en och samma gång. Men det gick bra ändå. Vi fick lyssna på några olika presentationer angående arbetet inom mental hälsa, utmanande beteende och drogberoenden. Ganska intensiva heldagar och vissa saker kändes som om jag redan var lite insatt i efter att ha arbetat inom vården tidigare, men det var ändå skönt att få uppdateras ur en annan synvinkel. Jag har ju aldrig arbetat med hemlöshet förut och inte med drogberoende heller. Jag känner mig väldigt nyfiken på hur de sociala förutsättningarna har sett ut för de som klarar av att ta sig ur sitt beroende. Det är ju väldigt få som verkligen klarar av att ta sig ur beroendet utan hjälp. Som sagt så är de flesta som bor på akutboendet där jag arbetar beroende av alkohol eller andra droger. Det är ett undantag om människor som kommer in på boendet inte har ett eller flera beroenden. Jag förstår verkligen att man som hemlös utvecklar ett drogmissbruk; det är inte alls konstigt egentligen. Om man lever utanför samhällssystemet, både rent fysiskt men också socialt sett, så finns det inte särskilt många alternativ för hur man kan leva sitt liv. Allting som vi erbjuder i vår samhällsstruktur förutsätter att vi samarbetar fullt ut. Dessa människor som hamnar utanför kanske inte kan eller vill leva ett liv i enlighet med den fastställda strukturen. Men det betyder också konsekvensuellt att de inte kan få sina basbehov tillfredställda heller, många riskerar till exempel att frysa ihjäl särskilt under vintermånaderna. I det tillståndet, när all grundläggande värdighet och essentiell trygghet har berövats från individen, känns det inte alls som en särskilt dum eller obefogad idé att försöka döva sin smärta eller ångest med alla substanser som man kan komma över.

Lördagen den 23 oktober gick jag och Brid, som jag bor med, till en konsert med Yann Tiersen. Han var extremt duktig och musiken var verkligen härlig. Det kändes som en bra avslutning på kursveckan. Den veckan som följde blev ganska kort eftersom måndagen den 25 oktober är en helgdag för Irland, och på fredagen kom Jonas på besök så då var jag också ledig. Helgen var väldigt fin med lite turistande till Howth som är en väldigt liten och mysig by med lång historia som fiskeby och vikingatillhåll.. Bilderna är därifrån och från mitt lilla radhus-hem, strandpromenad vid havet och från en riktig guiness på puben..