En stjärna

I går fick jag tråkiga nyheter när jag kom till jobbet – en av de som bodde hos oss dog i fredags. Jag vill inte berätta några detaljer men han var i min ålder. Drogmissbruk hade påfrestat hans redan ganska svaga kropp, eftersom han föddes med ett hjärtproblem. Visserligen försökte han gå över till metadon (den receptbelagda substitutdrogen till heroin) men det är ett svårt steg att ta för många av boendets heroinmissbrukare. För tillfället cirkulerar dåligt heroin på Dublins gator, det finns en giftig blandning som riskerar att säljas vidare till ovetande. I det här dödsfallet på akutboendet var det inte dåligt heroin det handlade om, men det är kanske bara en tidsfråga innan det händer också. Dublin har tydligen en allvarlig heroin-torka för tillfället; det finns inget heroin att få tag på. Det är förvisso någonting positivt i sig men det för också en baksida med sig. Många missbrukare överdoserar andra droger eller köper giftiga och utblandade skenvarianter till heroin. När tillfället kommer då heroinet börjar att strömma ut på marknaden igen riskerar många att överdosera och dö. Detta eftersom den fysiska kroppen har utvecklat en lägre toleransnivå efter abstinensen från heroinet så att de inte längre har kontroll över sin dosering.
Det känns overkligt att den killen jag pratade med när han först kom till boendet inte finns med oss längre. Han pratade med mig om hans operation som barn, hans fotbollsintresse och att han ville gå en kurs när han blev drogfri. Hans nära stående död fanns inte i min bild över hans framtid – naivt nog ville jag att han skulle bli en av dem som klarade sig bättre än vad som gick att utläsa av hans tidigare val i livet. Men nu går mina tankar till hans familj, vänner och alla som på ett eller annat vis har stött ihop med denna unga man. Jag hoppas med hela mitt hjärta att han kommer att bli ihågkommen och saknad av många. Vila i frid.

Dikt av den irländska författaren James Joyce (1882-1941):

When The Shy Star Goes Forth in Heaven

HEN the shy star goes forth in heaven

All maidenly, disconsolate,

Hear you amid the drowsy even

One who is singing by your gate.

His song is softer than the dew

And he is come to visit you.




O bend no more in revery

When he at eventide is calling,

Nor muse: Who may this singer be

Whose song about my heart is falling?

Know you by this, the lover's chant,

'Tis I that am your visitant.

Snökaos

Nu är det ordentligt med vinterkaos här i Dublin. Bussar, flyg och taxis är inställda på grund av snön. Folk nickar instämmande och sympatiserande mot varandra på gatan och yttrar kommentarer som "How 'bout this big freeze eh?". Väderkaoset har sin förklaring förstås, det är inte så konstigt att gatorna blir oframkomliga om man aldrig plogar dem.. Det finns inte en enda snöplog här i Dublin och det märks verkligen när snötäcket växer allt högre precis överallt. Nu är det en tjock, grusig och slaskig snö-is blandning som breder ut sig över Dublin. Det är en total chock för hela landet att snö faller över vintern och ingenting görs åt det. Snöbollskrig verkar dock vara en populär aktivitet i snön – väldigt populär. Särskilt bland killgäng i tonåren med främlingar på gatan som målsikte; jag är inte riktigt lika glad över det nöjet, men men.

Den här veckan har jag jobbat kväll, dvs 15-22. Det är oftast mer att göra under kvällen och många i akutboendet är påverkade av alkohol eller andra droger. När vi börjar klockan 15 inleds skiftet av en rapportering från dagsskiftet. De går igenom alla 30 personer som för tillfället bor i akutboendet och tar upp saker som i vilken form de befinner sig i och om de har några stående problem som behöver tas itu med; det kan handla om att han/hon måste registreras hos HPU (Homeless Person's Unit) för att få tillgång till sociala bidrag eller att han/hon har blivit anhållen och därför kommer att förlora sin bäddplats i sheltret. Tisdagen var stressig men intressant. En av de boende blev bland annat insläpad av sin vän – han hade tagit för många sömntabletter och vi fick mata honom med smörgås och sockrigt té för att kvickna till. Han var vid medvetandet i alla fall så vi behövde inte ringa ambulans. Han pallrade sig upp till sin säng efter någon timme. Under kvällen så höll jag också i bingo, som visade sig bli ett tillfälle att öva min bestämda sida. Det krävs hårdhandskar i många situationer här, och jag är nog inte så bekväm i den sitsen som jag skulle vilja vara. Då är det bra att jag verkligen får träna på det här! ;) En av killarna tyckte nämligen att det var otroligt spännande att proppa en mindre skål full med bananer, cornflakes och toppa det med alldeles för mycket mjölk...måttligt roande för min del. Det tog lite tid att få alla att lugna sig sen men det gick vägen trots allt. De håller koll på varandra ibland vilket underlättar. Kvällen avslutades med att jag gick över till klubben bredvid för att hämta upp en hög med kvarglömda kläder. Det var en ganska surrealistisk situation – hela nattklubbens vind var fylld med kvarglömda kläder. Vi fyllde sex sopsäckar med jackor och tröjor som jag fick hjälp med att släpa till sheltret. Det är ganska ironiskt när man ser hemlösa killar på sheltret gå omkring med märkesjackor och modekoftor... På många vis så känns det dock otroligt rätt..