Jag jobbar kväll idag, så från tre till tio. Alla pass på sheltret börjar med en "hand-over" där personalen från det tidigare passet lämnar över allt som hänt och som ska göras. Efter det är kvällspassen ganska lugna. Det ska göras "bed-checks" klockan sex och nio. Vid fem-tiden lägger vi ut de smörgåsar som kökspersonalen förberett. Det finns ingen köksbespisning efter klockan tre så det erbjuds sallader och mackor istället. Te och musli finns alltid tillgängligt. Om en boende har giltigt skäl läggs en tallrik från lunchen undan för att kunna värmas upp vid ett senare tillfälle. Men det gäller i princip om klienten går en kurs eller kanske ett möte med sin CWO (Community Welfare Officer). Akutsheltret där jag jobbar arbetar mer som en spindel i nätet och guidar hemlösa till rätt institutioner. Det kan handla om att registrera sig som hemlös i DCC (Dublin City Council) för att få tillgång till sociala bidrag, eller att klienten behöver få tag på en tandläkare som erbjuder gratisbehandlingar för personer som har ett hemlöshets-sjukvårdskort.
Det är på många sätt och vis snårigt och komplext att befinna sig i hemlöshet - addera ett missbruksproblem på den sitsen och det är som upplagt för att känna hopplöshet. Möjligtvis lyckas endast ett mindre antal människor ta sig ur sin hemlöshet och sitt missbruk men samtidigt är det inte resultatet som rättfärdigar att akutboenden ska existera. Samhället är alltför inriktat på avkastning och utdelning för att kunna se den humanitära anledningen till att erbjuda akuta härbärgen. För mig känns det givetvis kopplat till grundläggande mänskliga rättigheter - en rättighet att få hjälp, stöd och handledning oavsett vilken situation en befinner sig i. Det vittnar för ett sant välfärdssamhälle där alla individer värdesätts och respekteras.
