Jessicas

Sista veckan

2011-03-01T12:19:00.002+01:00

Jag jobbar kväll idag, så från tre till tio. Alla pass på sheltret börjar med en "hand-over" där personalen från det tidigare passet lämnar över allt som hänt och som ska göras. Efter det är kvällspassen ganska lugna. Det ska göras "bed-checks" klockan sex och nio. Vid fem-tiden lägger vi ut de smörgåsar som kökspersonalen förberett. Det finns ingen köksbespisning efter klockan tre så det erbjuds sallader och mackor istället. Te och musli finns alltid tillgängligt. Om en boende har giltigt skäl läggs en tallrik från lunchen undan för att kunna värmas upp vid ett senare tillfälle. Men det gäller i princip om klienten går en kurs eller kanske ett möte med sin CWO (Community Welfare Officer). Akutsheltret där jag jobbar arbetar mer som en spindel i nätet och guidar hemlösa till rätt institutioner. Det kan handla om att registrera sig som hemlös i DCC (Dublin City Council) för att få tillgång till sociala bidrag, eller att klienten behöver få tag på en tandläkare som erbjuder gratisbehandlingar för personer som har ett hemlöshets-sjukvårdskort.
Det är på många sätt och vis snårigt och komplext att befinna sig i hemlöshet - addera ett missbruksproblem på den sitsen och det är som upplagt för att känna hopplöshet. Möjligtvis lyckas endast ett mindre antal människor ta sig ur sin hemlöshet och sitt missbruk men samtidigt är det inte resultatet som rättfärdigar att akutboenden ska existera. Samhället är alltför inriktat på avkastning och utdelning för att kunna se den humanitära anledningen till att erbjuda akuta härbärgen. För mig känns det givetvis kopplat till grundläggande mänskliga rättigheter - en rättighet att få hjälp, stöd och handledning oavsett vilken situation en befinner sig i. Det vittnar för ett sant välfärdssamhälle där alla individer värdesätts och respekteras.

Lördag

2011-02-19T11:31:00.002+01:00

Ledig dag – fint. Veckan har varit lång och tuff. Jag var med om mitt första dödsfall på plats i Sheltret. Det var en tung emotionell erfarenhet, mycket på grund av att jag verkligen brydde mig så mycket om den killen som dog. Han var omtyckt av alla – klienter som personal. Heroinet på gatan är renare än väntat och många går bort på grund av det. Jag kommer alltid minnas hans leende och vänliga karaktär. Jag hoppas att han har frid i denna stund.

Min tid på sheltret är på upphällningen eftersom jag åker hem den 9 mars. Det betyder att jag har två veckor kvar nu. Det känns tråkigt att åka nu när jag har börjat förstå hur boendet fungerar. Samtidigt ser jag fram emot att påbörja någonting nytt och behandla det jag varit med om här i Irland. Det har varit en viktig erfarenhet som jag vill bevara inom mig i framtiden.

Träningsvärk á la extrem

2011-02-10T17:27:00.004+01:00

Det är inte så bekvämt att arbeta på ett ställe med trappor om man har seriös träningsvärk i benen. Jag har lyckats dra på mig världens träningsvärk efter ett fitnesspass som passande nog heter Bootcamp på YMCA sportanläggning här i Dublin. De hade ett väldigt bra erbjudande så jag tänkte att det vore lägligt att prova på. Det var väldigt kul men passet levde verkligen upp till namnet Bootcamp. Idag trodde jag att jag skulle dö varje gång jag satte mig ner. Det blir vila idag tror jag och ett Combat pass imorn istället.

Idag jobbade jag dagturen. Vi har ändrat lite i schemat så att det varieras lite under veckan. Jag arbetade kväll två dagar, sedan dag två dagar. Det är också intressant att få se akutboendet under olika tider på dygnet. Det ser lite olika ut beroende på vilken tid det är. På dagspassen är det oftast många olika samtal från myndigheter eller liknande som vill ha kontakt med klienter. Det kan handla om polisen som undrar om någon av deras misstänkta finns på boendet eller donationer av mat som folk vill lämna. Oftast är det mer att göra på dagarna.

Karaoke på boendet!

2011-02-02T00:30:00.004+01:00

Vi hade en Karaoke kväll idag på akutboendet. Det var väldigt uppskattat och så himla roligt att titta på. Jag blev förstås tvungen att sponsra det svenska arvet och sjöng ABBA:s Mamma Mia.. ;) Det var populärt! Haha, ja vi hade en riktigt bra stämning idag. Det är skönt när det är en avslappnad attityd i "våtrummet" (det rummet klienterna får dricka alkohol i). Ibland kan det bli lite spänt och det gäller speciellt när vi har klienter som agerar aggressivt. Det kan också bli knepigt om det finns en langare som bor hos oss. Det är ganska vanligt att droger cirkulerar inom huset och om det upptäcks exkluderas givetvis klienten från huset, men det kan vara svårt att ta langningen på bar gärning. Ibland är det förstås ganska uppenbart vem det är som langar. Ofta dyker det upp en klient som spelar fult genom att lura andra på pengar eller ger smutsiga varianter av droger. Det är flera klienter som råkat i allvarliga knipor med varandra på grund av det här – de kan komma tillbaka med blåtiror eller liknande.

De allra flesta av våra klienter är relativt lugna och följer de policys som akut-boendet har. Men det kommer då och då in klienter som bär på allvarliga beteendestörningar. Det kan handla om mentala hälsoproblem som sällan blir lösta eftersom de faller mellan stolarna. Många mentala hälsoinstitutioner vill inte ta emot alkoholister eller drogberoende men å andra sidan så kommer dessa personer inte att sluta använda droger – mycket på grund av sitt ursprungliga mentala handikapp. Moment 22. Men vissa personer exkluderas pga våldsamhet och hotfull aggressivitet. Flera av de hem personer hamnar på exkluderar dem lika fort på grund av antisocialt beteende. Det är komplicerat verkligen. En av de anställda påpekade att många av de klienter som har levt som hemlösa under större delen av sina liv går in i en aggressiv roll – som ett skydd i en tuff atmosfär på gatan. Men när de blir äldre kan det hända att det blir allt svårare för dessa personer att hålla uppe det här hårda yttre skyddet, speciellt om det händer någonting som komprimerar situationen – såsom en sjukdom eller liknande. Då kan en person som känt sig hemma i aggressiviteten under större delen av sitt liv, bli förvirrad av sin nya förnimmelse av sårbarhet och efterföljande utmattning. Det här måste verkligen vara en otroligt svår upplevelse att hantera – vad gör man när det som man trodde var ens identitet verkar försvinna som sandkorn mellan fingrarna? Förmodligen känner man panik, ångest och depression. Det här är vanligt säger de anställda på boendet. Många av dem har arbetat med hemlöshet i över tio år och ser därför många klienter komma och gå. En del klienter dyker alltid upp igen, år efter år. Det finns många mönster som verkar återupprepa sig när det gäller hemlöshet. Det är en känslig situation och många bygger sina liv runt hemlösheten som identitet.

Helg i Cork

2011-01-18T23:02:00.002+01:00

Vi besökte Cork i helgen, en stad i södra Irland. Det regnade såklart våldsamt på lördagen när vi kom dit. Vi tog oss till lite av turistställena med paraply och snabba steg. Jag åkte dit med de två tyska tjejerna jag bor med, plus en av deras vänner från Tyskland. Vi bodde i ett vandrarhem över natten till söndagen. Sedan fick vi en riktigt fin dag på söndagen så vi åkte till ett vackert slott utanför Cork, som traditionellt sett anses ha en helig sten. Slottet heter Blarney castle och genom att kyssa stenen ska man enligt legenden få gåvan av vältalighet. Men ingen av oss valde att kyssa stenen trots att till och med Winston Churchill i egen hög person tydligen också pressat sitt ansikte mot stenen. Vi får öva på talets gåva på annat vis ;) Jag har satt in lite bilder på min facebook så kolla gärna där om ni vill.

Nytt år, nya problem & lösningar

2011-01-04T22:52:00.007+01:00

Nu har jag jobbat de två första dagarna det här året. Det var meningen att jag skulle börjat redan i slutet av förra veckan men eftersom jag hade lyckats få influensa så vilade jag istället. Det var nog det bästa eftersom statusen på akutboendet inte är den mest hälsosamma direkt. Redan från scratch var byggnaden fallfärdig – nu saknar den dessutom vatten och gas! Det viskas om nedstängning men inget är bestämt ännu. Det ska vara ett team-möte imorgon, så jag får se hur de färska beskeden lyder. Ledningen visste förmodligen inte hur illa situationen egentligen är på boendet. Nu är det en ren hälsofara bara att vistas där, eftersom det inte ens är möjligt att tvätta händerna eller sängkläderna ordentligt. Senaste beskedet var att tvätten ska köras till ett annat boende för tvättning och torkning, men det är ju inte särskilt hållbart direkt. Det måste lösas från grunden egentligen. Huset sväljer bara en massa resurser och alla är överens om att det bästa vore att stänga ned tills ett annat hus är tillgängligt. Nu vet jag inte hur lång tid det skulle ta men än så länge har de varit i denna byggnad i sex år – en byggnad som bara skulle vara ytterst tillfällig! Det finns inte tillräckligt med pengar, det är det som är en del av problemet. Men det har inte heller lagts tillräckligt med personalresurser på problemet. Det satsas inte resurser på akutboenden längre eftersom Dublin City Council helst av allt vill fasa ut den här sortens verksamhet, och satsa mer på stabilare stödboendet. De vill med andra ord få människor på gatan att övergå till mer permanenta boendeformer. Det här är en åsikt som är enkel att uttrycka politiskt – det låter effektivt och sympatiskt. Men det fungerar inte så okomplicerat i verkligheten. Det är så många av våra klienter på akutboendet som har varierande bakgrunder och samverkande problem, vilket gör att det inte finns en möjlighet att alla personer ens kommer att vilja träda in i ett permanent boende. Många har inte det som sitt mål, och det måste också respekteras politiskt. Jag förstår att det finns ett syfte att utvidga övergångs- och stödbostäder men det bör ju också finnas möjlighet att nyttja mer tillfälliga akut-hostel. För många klienter med grava personliga problem representerar akutboendet en mellanlandning där relativt få krav ställs. Det är kanske inte den ultimata situationen i längden – då de riskerar att passiviseras av att inte ta eget ansvar för sitt liv – men det tjänar dock ett syfte i samverkan med de andra serviceenheterna, såsom avgiftning och rehabilitering. Jag tror att akutboendena borde få vara kvar under en bättre organisering och standard.

En stjärna

2010-12-07T21:30:00.004+01:00

I går fick jag tråkiga nyheter när jag kom till jobbet – en av de som bodde hos oss dog i fredags. Jag vill inte berätta några detaljer men han var i min ålder. Drogmissbruk hade påfrestat hans redan ganska svaga kropp, eftersom han föddes med ett hjärtproblem. Visserligen försökte han gå över till metadon (den receptbelagda substitutdrogen till heroin) men det är ett svårt steg att ta för många av boendets heroinmissbrukare. För tillfället cirkulerar dåligt heroin på Dublins gator, det finns en giftig blandning som riskerar att säljas vidare till ovetande. I det här dödsfallet på akutboendet var det inte dåligt heroin det handlade om, men det är kanske bara en tidsfråga innan det händer också. Dublin har tydligen en allvarlig heroin-torka för tillfället; det finns inget heroin att få tag på. Det är förvisso någonting positivt i sig men det för också en baksida med sig. Många missbrukare överdoserar andra droger eller köper giftiga och utblandade skenvarianter till heroin. När tillfället kommer då heroinet börjar att strömma ut på marknaden igen riskerar många att överdosera och dö. Detta eftersom den fysiska kroppen har utvecklat en lägre toleransnivå efter abstinensen från heroinet så att de inte längre har kontroll över sin dosering.
Det känns overkligt att den killen jag pratade med när han först kom till boendet inte finns med oss längre. Han pratade med mig om hans operation som barn, hans fotbollsintresse och att han ville gå en kurs när han blev drogfri. Hans nära stående död fanns inte i min bild över hans framtid – naivt nog ville jag att han skulle bli en av dem som klarade sig bättre än vad som gick att utläsa av hans tidigare val i livet. Men nu går mina tankar till hans familj, vänner och alla som på ett eller annat vis har stött ihop med denna unga man. Jag hoppas med hela mitt hjärta att han kommer att bli ihågkommen och saknad av många. Vila i frid.

Dikt av den irländska författaren James Joyce (1882-1941):

When The Shy Star Goes Forth in Heaven

HEN the shy star goes forth in heaven
All maidenly, disconsolate,
Hear you amid the drowsy even
One who is singing by your gate.
His song is softer than the dew
And he is come to visit you.

O bend no more in revery
When he at eventide is calling,
Nor muse: Who may this singer be
Whose song about my heart is falling?
Know you by this, the lover's chant,
'Tis I that am your visitant.

Snökaos

2010-12-02T20:43:00.002+01:00

Nu är det ordentligt med vinterkaos här i Dublin. Bussar, flyg och taxis är inställda på grund av snön. Folk nickar instämmande och sympatiserande mot varandra på gatan och yttrar kommentarer som "How 'bout this big freeze eh?". Väderkaoset har sin förklaring förstås, det är inte så konstigt att gatorna blir oframkomliga om man aldrig plogar dem.. Det finns inte en enda snöplog här i Dublin och det märks verkligen när snötäcket växer allt högre precis överallt. Nu är det en tjock, grusig och slaskig snö-is blandning som breder ut sig över Dublin. Det är en total chock för hela landet att snö faller över vintern och ingenting görs åt det. Snöbollskrig verkar dock vara en populär aktivitet i snön – väldigt populär. Särskilt bland killgäng i tonåren med främlingar på gatan som målsikte; jag är inte riktigt lika glad över det nöjet, men men.

Den här veckan har jag jobbat kväll, dvs 15-22. Det är oftast mer att göra under kvällen och många i akutboendet är påverkade av alkohol eller andra droger. När vi börjar klockan 15 inleds skiftet av en rapportering från dagsskiftet. De går igenom alla 30 personer som för tillfället bor i akutboendet och tar upp saker som i vilken form de befinner sig i och om de har några stående problem som behöver tas itu med; det kan handla om att han/hon måste registreras hos HPU (Homeless Person's Unit) för att få tillgång till sociala bidrag eller att han/hon har blivit anhållen och därför kommer att förlora sin bäddplats i sheltret. Tisdagen var stressig men intressant. En av de boende blev bland annat insläpad av sin vän – han hade tagit för många sömntabletter och vi fick mata honom med smörgås och sockrigt té för att kvickna till. Han var vid medvetandet i alla fall så vi behövde inte ringa ambulans. Han pallrade sig upp till sin säng efter någon timme. Under kvällen så höll jag också i bingo, som visade sig bli ett tillfälle att öva min bestämda sida. Det krävs hårdhandskar i många situationer här, och jag är nog inte så bekväm i den sitsen som jag skulle vilja vara. Då är det bra att jag verkligen får träna på det här! ;) En av killarna tyckte nämligen att det var otroligt spännande att proppa en mindre skål full med bananer, cornflakes och toppa det med alldeles för mycket mjölk...måttligt roande för min del. Det tog lite tid att få alla att lugna sig sen men det gick vägen trots allt. De håller koll på varandra ibland vilket underlättar. Kvällen avslutades med att jag gick över till klubben bredvid för att hämta upp en hög med kvarglömda kläder. Det var en ganska surrealistisk situation – hela nattklubbens vind var fylld med kvarglömda kläder. Vi fyllde sex sopsäckar med jackor och tröjor som jag fick hjälp med att släpa till sheltret. Det är ganska ironiskt när man ser hemlösa killar på sheltret gå omkring med märkesjackor och modekoftor... På många vis så känns det dock otroligt rätt..

Första snön på Första Advent!

2010-11-28T11:13:00.003+01:00

Den första flingorna har fallit över Dubin och allt är för tillfället täckt med vit snö; även palmerna, hur de kan klara sig här på Irland är ett mysterium. Det är cirka två grader idag så det är förstås inte så kallt än. Men bussar har ställts in och varningar har cirkulerat så paniken är inte långt borta ;) . Men vinterlandskapet är vackert här i Dublin; fåglarna hoppar runt på bakgården och passande nog såg jag precis en räv smyga omkring utanför huset; så mycket vinterkänsla! Vi ska fira Första Advent med ett Harry Potter maraton som en uppladdning inför nya filmen på bio. Men först ska jag försöka ta mig till ett djurhem som ligger en bit söderut härifrån. Det ser fantastiskt fint ut på bilderna och det ska tydligen vara ett omfattande djurhem för hemlösa djur. :)

Förra arbetsveckan gick bra, vi besökte bland annat Kilmainham Gaol, ett gammalt fängelse som nu är ett museum. Otroligt känsloladdat och tagande att se de små cellerna med det kalla stengolven. Behandlingen var lika för män, kvinnor och barn och det var tydligen inte ovanligt att barn placerades på Kilmainham för att gottgöra sina brott. Många hamnade på Kilmainham för mindre förseelser som att stjäla en bit bröd från en vagn eller en jacka för att att hålla värmen. Men under den stora svälten på Irland, 1845-1852, så var det otroligt nog eftertraktansvärt att hamna i fängelset då ett liv utanför murarna innebar svält och förmodligen en säker död(!) Det finns många filmer som spelats in på fängelset, så som I Faderns Namn från 1993 med Emma Thompson och Daniel Day-Lewis.

Måndag

2010-11-15T18:42:00.003+01:00

Idag var en ganska lugn dag – jag var på Harcourt st på förmiddagen och var iväg på ett möte under eftermiddagen. Som vanligt under dagpassen, så börjar jag åtta på morgonen. Men jag har varit sen varje morgon i en vecka nu. Har inte riktigt koll på hur lång tid det tar att gå eller vilken väg jag ska ta till jobbet. Jag har nämligen flyttat från mitt förra boende till ett annat volontärhus som Dublin Simon står för. Det var ett rum som stod tomt i det här volontärboendet och jag tänkte att det var ju onödigt :) så jag flyttade hit istället. En taxiresa sen var det klart; tack gode gud för spartanskt leverne! Det här huset är en uppgradering må jag säga. Ett eget rum till o med, sådan lyx! ;) Jag sover tio gånger bättre nu när min mentala energi inte behöver läggas på att vara medveten om andra personers rörelse i rummet när man är på väg att somna. Jag trodde aldrig att jag var så känslig för ljud eller annat men det är som att hjärnan inte riktigt slappnar av när det inte finns några gränser eller väggar som "skyddar". Det rum jag bodde i var väldigt öppet också, utan några draperier eller större möbler. Jag sov till och med bättre i Taiwan där jag delade rum med fem andra personer, tack vare att sängarna var som små separata kojbäddar med draperi. Det lilla draperiet fungerade då faktiskt som ett "skydd" mentalt sätt. Kanske är det ett arv från tidiga grottstadiet när rovdjuren var i krokarna och sömn inte var bästa alternativet..? Så, i alla fall, nu bor jag i ett hus som faktiskt känns mer som ett hem. Det är ett tvåvåningshus som ligger på vad som verkar vara en övre medelklassgata; välansade små trädgårdar och silvriga BMW:s på uppfarten. Vi är tre som bor i huset som har tre sovrum, ett vardagsrum, en matsal, kök och en mysig liten trädgård med uteplats. Jag delar huset med två tjejer från Tyskland. De är gulliga; pratar medvetet engelska med varandra när jag är i närheten av dem i huset – väldigt omtänksamt.
Huset ligger perfekt nära Phoenix Park; en park som är joggarens svettiga dröm! Jag har nog nämnt tidigare att Pheonix Park är en av Europas största parker (inom en stad). Den har visserligen en del bilvägar inom pargränsen, men den är fortfarande fullkomligt vacker med stora skogsområden och spegelblanka dammar. Det är nog omöjligt att springa samma runda mer än en gång – för många alternativa vägar att följa :)

Så idag var jag på ett team-meeting på eftermiddagen på Dorset st. Det är en annan av Dublin Simons service-enheter som jag nu kommer att vara på varje fredag. Jag har varit där under två fredagar hitintills. Dorset st servicen är ett lägenhetskomplex där de boende har sin egen lägenhet men ett lite större spännrum när det gäller betalning av hyra och lite mer guidning. Det ska fungera mer som en akututhyrning innan personerna hyr privat. Jag ser fram emot att spendera fredagarna här. Det är för tillfället ganska oorganiserat när det gäller volontärrollen eftersom inga volontärer har varit på Dorset st tidigare. Men nu ska jag och den andra volontären Richie spendera varsin dag varje vecka, så vi ska försöka starta någon form av aktivitet eller liknande. Många av de boende behöver livskunskap (lifeskills). Det kan handla om att veta hur städning eller matlagning går till eller vilka matvaror och hushållsprodukter som behövs i hemmet. En del skulle säkerligen bara behöva någon att prata med. Det känns sorgligt hur många av de boende har isolerat sig i sin lägenhet; fördragna gardiner, uppbunkrade konserver och högar med ölburkar och sopor. Det känns varken som ett värdigt liv eller som en inspirerande start på en ny riktning i livet. Plus att det inte finns resurser just nu för att hålla några inspirerande "så kommer du vidare" sessioner med dem. De sitter i sina lägenheter. Ja visst de har sitt egna boende, men så mycket mer än så är det inte. Det är frustrerande att se människor som är kapabla att leva i så mycket mer tillfredställande och utvecklande miljöer, fastna i ett isolerat missbruk där ingen når dem. På Hartcourt street har de i alla fall struktur och assistans: personalen som har koll på deras hälsa och ger råd om nya steg; regelbunden matbespisning; och inga krav på egen städning. Visserligen har de inget eget rum på Hartcourt street och de får inte dricka utanför det gemensamma"våtrummet", men det är i alla fall mer rörelse och mer initiativ i luften. Många av de sociala aktiviteterna har kommit igång regelbundet nu. Som sagt så har en nyanställd personal hand om att starta upp en mer boendeintegrerad verksamhet. Det handlar om sociala aktiviteter som volontärerna på något vis också antas ta ansvar för. Jag följde exempelvis med på en guidad tur i konstmuseet här i Dublin, förra veckan. Vi fick med oss två av de boende – två vilka är relativt stabila. Det var hur bra och intressant som helst; en timme med en guide som gick igenom fem berömda tavlor av bland andra Yeats, Picasso, Lavery och Levazquez. Det var uppskattat av oss alla och jag tror att det främst av allt var skönt för de två som följde med att komma bort från Harcourt för ett litet tag.

Kurs, konsert och besök från Sverige

2010-11-02T19:28:00.006+01:00

De senaste två veckorna har gått förbi snabbt. Jag hade fortbildning från måndagen den 18 oktober till och med lördagen den 23 oktober. Den tog plats på ett konferensrum på ett hotell inne i centrum. Vi var 20 stycken volontärer samlade så att det var ganska många som skulle utbildas på en och samma gång. Men det gick bra ändå. Vi fick lyssna på några olika presentationer angående arbetet inom mental hälsa, utmanande beteende och drogberoenden. Ganska intensiva heldagar och vissa saker kändes som om jag redan var lite insatt i efter att ha arbetat inom vården tidigare, men det var ändå skönt att få uppdateras ur en annan synvinkel. Jag har ju aldrig arbetat med hemlöshet förut och inte med drogberoende heller. Jag känner mig väldigt nyfiken på hur de sociala förutsättningarna har sett ut för de som klarar av att ta sig ur sitt beroende. Det är ju väldigt få som verkligen klarar av att ta sig ur beroendet utan hjälp. Som sagt så är de flesta som bor på akutboendet där jag arbetar beroende av alkohol eller andra droger. Det är ett undantag om människor som kommer in på boendet inte har ett eller flera beroenden. Jag förstår verkligen att man som hemlös utvecklar ett drogmissbruk; det är inte alls konstigt egentligen. Om man lever utanför samhällssystemet, både rent fysiskt men också socialt sett, så finns det inte särskilt många alternativ för hur man kan leva sitt liv. Allting som vi erbjuder i vår samhällsstruktur förutsätter att vi samarbetar fullt ut. Dessa människor som hamnar utanför kanske inte kan eller vill leva ett liv i enlighet med den fastställda strukturen. Men det betyder också konsekvensuellt att de inte kan få sina basbehov tillfredställda heller, många riskerar till exempel att frysa ihjäl särskilt under vintermånaderna. I det tillståndet, när all grundläggande värdighet och essentiell trygghet har berövats från individen, känns det inte alls som en särskilt dum eller obefogad idé att försöka döva sin smärta eller ångest med alla substanser som man kan komma över.

Lördagen den 23 oktober gick jag och Brid, som jag bor med, till en konsert med Yann Tiersen. Han var extremt duktig och musiken var verkligen härlig. Det kändes som en bra avslutning på kursveckan. Den veckan som följde blev ganska kort eftersom måndagen den 25 oktober är en helgdag för Irland, och på fredagen kom Jonas på besök så då var jag också ledig. Helgen var väldigt fin med lite turistande till Howth som är en väldigt liten och mysig by med lång historia som fiskeby och vikingatillhåll.. Bilderna är därifrån och från mitt lilla radhus-hem, strandpromenad vid havet och från en riktig guiness på puben..

Bray --> Greystones

2010-10-18T21:02:00.004+02:00

Saftiga björnbär..mmm..

Bray Head

Bray strandpromenad

Utsikt över Bray

Jag åkte till Bray i lördags, väldigt fint. Det fanns en kustpromenadsträcka från Bray till Greystones, som är populär bland turister. Jag förstår verkligen varför; den är vacker och lättillgänglig. Sju kilometer av ren kustremsa som varvade branta stup med gröna slätter. Jag vandrade upp på Bray Head. Det kan beskrivas som en hög kulle på 500 meter över havet med storlagen utsikt över hela kusten. Väl på toppen kan man sen gå på den höjden hela vägen till Greystones, där jag sedan vände och gick närmare havet tillbaka till Bray. Det var en perfekt dagstur med sol hela dagen. Den första veckan som jag var på Irland regnade det nästan varje dag, jag tog för givet att det skulle vara så det närmsta året. Men soken skiner faktiskt på Irland också! Det har till och med varit ganska varmt de senaste dagarna.. Utflykten fick mig också att känna av hur Irlands tågtrafik, DART, går till. Vad jag kan dra för slutsatser – rent generaliserade från ca två restimmar givetvis – är att tågen går till vissa städer extremt ofta, men långsamt. Det är lite pussel om man ska till mindre välbesökta ställen, eller liknande. Ibland verkar det enda alternativet vara trestegsmetoden, dvs: först spårvagnen LUAS, sen tåget och till sist buss eller taxi, eller gång, om man har riktigt otur. Men det verkar vara värt det, många platser har fantastisk natur så jag ser riktigt mycket fram emot det.

Idag, och hela denna vecka, har jag volontärutbildning där vi är tjugo volontärer från olika serviceenheter inom Simon Community som diskuterar olika ämnen rörande vår tid på uppdragen. Idag handlade det om gränser och konfidentialitet. Mycket var ganska grundläggande sekretess eller personlig sfär diskussion. Jag känner igen det mesta från arbete inom vården, så det känns inte så främmande. Men det är alltid intressant att prata om frågeställningarna i andra kontexter eftersom det inom arbete med hemlösa handlar om ett helt annat bemötande. På något vis ska man som personal balansera attribut såsom ärlighet, öppenhet, respekt med andra som känns mer främmande för mig, som till exempel att sätta klara gränser, säga nej, visa beslutsamhet och styrka. Det är en svår balansgång i vissa situationer. Egentligen så säger det sig självt hur man borde bete sig, jag förstår rent praktiskt och intellektuellt vilken kommentar jag borde säga eller vilket kroppsspråk jag borde visa upp. Men i den situationen då en person blir aggressiv, är det svårt att inte låta den intiala reaktionen ta över. Det tar tid att bli van vid kaos och aggression. Det är ju logiskt och rationellt som människa att undvika alla sådana situationer. Medan det här handlar om att söka upp konflikten och stävja den innan den bryter ut, dvs att bli mer medveten om de outtalade orden och den övergripande stämningen. Det ska bli en intressant arbetsroll och jag är nyfiken på om jag kommer att kunna känna mig mer självsäker i vissa moment efter en tid.

En månad på Harcourt

2010-10-15T22:04:00.003+02:00

Nu har det gått en månad sedan jag kom hit; jag kan inte förstå att tiden går så snabbt. Jag känner fortfarande som att jag precis kom hit. Men det är skönt att tiden går och jag upplever det som att jag lär mig saker, lite varje dag. Det svåraste tycker jag är att förstå vad som är avgörande detaljer i individuella fall. Det handlar om på vilket sätt serviceanvändarna ska bemötas på bästa sätt. De flesta av dem kanske behöver strikta regler och ganska kontrollerad tillvaro, medan andra går att hjälpa på ett mer flexibelt vis. Men för det mesta så handlar det om att skapa en klar och tydlig struktur för att få människor att hålla sig inom ramen för sin egen och andras säkerhet, även om de har ett aktivt missbruk. Många som bor på boendet har alkoholmissbruk samtidigt som de för det mesta har andra drogmissbruk också. Det här är någonting som har tillkommit under de senaste åren. För bara cirka tio-tjugo år sedan fanns det till största delen äldre alkoholister på boendet, medan det nu finns alltfler yngre drogmissbrukare som också tar fler olika sorters droger. Många blandar speciellt alkohol med exempelvis heroin, benzodiazepiner eller metadon. Det finns många vägar att gå.

Det har varit en intensiv vecka, men riktigt intressant. Jag har börjat att gå rumskontrollerna själv. Än har jag inte hittat några nålar eller liknande, men en och annan öl; de får inte dricka utanför "våtrummet". Det är lätt att få kontakt med vissa, medan andra känns ganska distanserade. Men jag försöker slappna av när det gäller sådant. Det går inte att få bra kontakt med alla och det är väldigt bra att det finns många olika sorters personligheter inom personalen. Jag skulle vilja umgås mer med serviceanvändarna än vad jag gör dock, men det är svårt eftersom det gemensamma utrymmet som används mest är våtrummet och där röker de flesta dessutom. Jag har ingen större lust att andas in en tjock dimridå varje dag så det är lite svårt med social interaktion på ett avslappnat vis. Men det blir lättare när vi kommer igång på riktigt med de sociala aktiviteterna. Vi hade faktiskt lite konstnärlig kortskapande idag. Den andra volontären på sheltret har det som intresse så hon hade tagit med sig diverse pysselgrejer. Vi fick med oss två serviceanvändare upp till chefens rum, där vi kunde sitta ordentligt framför ett bord. Det gick väldigt bra. De två kvinnorna som följde med hade i och för sig inte tålamod så länge men de tyckte om att pyssla och att vara kreativa för en stund; det syntes!

I helgen ska jag förmodligen åka till Glendalough; en mysig by vid Wicklow Mountains Naturreservat. Det ska vara en väldigt vacker plats; många säger att det är den vackraste på Irland, men det kanske man ska ta med en nypa salt då det finns många olika åsikter om den saken. Men det ska vara lite smått fjordliknande bergskullar som omger två sjöar; vilket låter och ser fantastiskt fint ut på foton i alla fall :) . Jag ska försöka komma iväg, det är ganska segt när man är så trött på morgonen. Jag börjar inte så himla tidigt vanligtvis: 08:00 - 15:30, men det tär på en att sova lite för lite varje natt. Jag har inte kunnat somna ordentligt då jag delar rum och vi har lite olika sovrutiner.. Men det går nog bättre inatt när jag kan använda öronproppar och sova ut! Hela nästa vecka kommer jag inte att vara på sheltret då de flesta volontärerna ska ha volontärintroduktion på Central Hotel; den kursen ska handla om missbruk, beroende, personligt avstånd och bemötande. Det ska bli intressant, och en skön break i vardagsrutten.

Fun Run!

2010-10-09T15:12:00.006+02:00

Idag hade Dublin Simon som vanligt anordnat det årliga loppet Fun Run på åtta kilometer för att samla in pengar och sprida ordet om organisationens arbete. Det kostade 20 euro att delta och tanken är att man som deltagare ska hitta sponsorer som stödjer ens deltagaravgift. Som volontär fick jag springa gratis dock och det var väldigt roligt! Det blev ovanligt många deltagare i år sa dem och varje år så kommer desto fler. Idag verkade det vara runt 3000 personer som slöt upp, vilket var fantastiskt! Lopp är en effektiv metod för att samla in pengar till organisationens servicearbete. Det var många volontärer som hjälpte till att dela ut gottepåsar och medaljer eller också så kunde man assistera med kreativa saker i barntältet som att måla tigeransikten på barnen. Många av volontärerna var serviceanvändare eller anställda inom Dublin Simons boenden eller andra enheter. Själva loppet var i Phoenix Park som faktiskt är en av Europas största parker. Den är verkligen fantastiskt fin med stora grässlätter, skogsområden och den fungerar även som ett hem för en stor flock hjortar. Så det var en njutbar löprunda de fixat åt oss. :)

Cork

2010-10-06T21:09:00.002+02:00

Den här veckan har varit fin. I måndags åkte vi till Cork och träffade alla Dublin Simon Community:s volontärer och anställda. Dublin Simon har service i enheter över hela Irland, vilket verkar vara väldigt uppskattat nationellt. Irlands utrikesminister Micheál Martin var också där tillsammans med ambassadörer från andra länder som höll diverse tal för att uppmärksamma vikten med volontärverksamheten. Det var fint att höra entusiasmen från både aktörer inom och utanför organisationen; volontärerna utgör en uppskattad social drivkraft eftersom det sociala skyddsnätet inte är fullt så utvecklat. Det var en lång dag dock, vi åkte 2,5 timmar på morgonen och sedan hem igen på eftermiddagen, så det var inte längre än 5 timmar i Cork. Men det verkar vara en mysig stad som har böljande kullar och en gemytlig småstadskänsla. Dublin Simon bjöd oss på en trerätters middag på en riktigt bra italiensk restaurang. Tydligen så har de en sådan här dag varje år för de nya heltidsvolontärerna, bland annat för att visa allmänheten vad organisationen har för verksamhet. Den irländska tidningen Independent.ie var där och plåtade oss för det syftet.

Kanylträning

2010-10-01T23:54:00.003+02:00

Hade min sharps-training idag. Jag fick lite introduktion om vilka rutiner som finns på sheltret om de hittar kanyler eller sprutor utanför de gula boxarna. Som sagt så finns det gula plastboxar för miljöfarligt avfall utplacerade på alla toaletter. Alla inneboenden måste hålla sig till säker droganvändning vilket innebär att alla objekt som innebär en säkerhetsrisk för andra, såsom kanyler, sprutor eller liknande, ska kasseras i den boxen. Om personalen hittar sprutor utanför så får den inneboenden som är ansvarig för den en skriftlig varning. Det finns sedan en andra skriftlig varning, första verbala varningen, andra verbala varningen, slutlig varning och till sist blir de av med sin bädd. Det går inte alltid i den ordningen; om det är en allvarlig händelse så kan personen bli av med sin säng en natt på direkten, utan att den respektive har fått varken skriftlig eller verbal varning innan. Men generellt sett så är det någonting riktigt grovt som ska ha hänt för att en inneboende ska förlora sin sängplats. Personalen vill att de inneboende ska sköta sig och sitt eventuella missbruk på ett ansvarfullt sätt för dem själva, men också för andra människors säkerhet, som befinner sig i dennes närhet. På sikt är givetvis målet att en missbrukare ska få hjälp att slussas in i en ny tillvaro med stabil inkomstkälla och bostadssituation, men det finns ingen som kan tvinga fram en förändring som personen inte vill ha; det måste komma från personens egna vilja.

Jag fick möjlighet att öva min träning dock, eftersom vi hittade tre sprutor under kudden i ett av rummen som skulle städas. Vanligtvis lyfter vi inte på saker eller rotar bland personliga föremål, men rummet skulle städas ur inför en ny inneboende. Om vi ska plocka upp en kanyl/spruta använder vi en avsedd plastpincett och handskar förstås, så allt är väldigt säkert. Personalens riktlinjer är alltid din egen säkerhet först. Det är viktigast att du är säker, och det får ta den tid eller de personalresurser det tar, bara du inte utsätter dig själv för några risker. Så jag känner full tillit inför organisationens säkerhets- och policyprinciper, vilket känns otrolig tryggt.

Första hjälpen kurs

2010-09-30T21:50:00.004+02:00

De senaste dagarna har vi fått delta i en fullspäckad tre dagars första hjälpen-kurs som avslutades idag med ett slutprov och ett stiligt diplom :) Det var en väldigt intressant kurs som innehöll teoretisk och praktisk genomgång av exempelvis: hjärt-lungräddning; användning av defibrillatorer; och behandling av akuta sjukdomstillstånd. Han som höll i kursen hade arbetat som akutvårdspersonal och brandman i över tjugo år. Så det är förmodligen tusentals olyckor som han hunnit bevittna under den tiden. Jag kan bara föreställa mig hur traumatiskt det måste kännas att vara på plats efter massiva bilolyckor eller liknande. Han var en glad och skämtsam herre dock, så trauma verkar inte ha haft någon långvarig effekt på just honom i alla fall. Men erfarenheten gjorde honom till en exemplarisk lärare; jag känner mig mentalt korvstoppad efter de här intensiva dagarna, fast ändock väldigt nöjd och mer säker på min egen förmåga att hantera akuta nödsituationer. Vad som helst kan ju faktiskt hända, när som helst..

I morgon är jag tillbaka på Harcourt akutboende igen. Det känns bra att åter igen få komma in i dagssysslorna och bli lite mer invand i arbetet. Personalen på Hartcourt ska tydligen ha en avslutningsmiddag på kvällen som jag skrivit upp mig på. En person av den reguljära personalen ska resa bort i några år, så det blir restaurangbesök för att tacka av henne. Personalen verkar vara fina och flera har jobbat mellan fem och tio år inom organisationen. Det märks att många i personalstyrkan är vana vid att arbeta med hemlöshet. Många av personalen utstrålar en familjär känsla som under vissa dagar får boendet att upplevas som ett hem istället för en anstalt - och jag måste tillägga att det inte är lätt att skrapa bort en ogästvänlig profilbild från en lokal som påminner om en knarkarkvart.

City pics

2010-09-26T16:36:00.004+02:00

Solen sken idag, passande för en ledig söndag. Det var fint att bara gå omkring i Dublin utan plan eller tid att passa. Mötte upp några personer från andra europeiska länder för en kaffe; spännande att höra historier kring hur de hamnade här och vad de tycker om Dublin. Många är här för jobb inom finans eller IT-branschen eftersom Irland inte längre har så mycket annat som produktion eller stora odlingar. Irland är bara en sjundedel av Sverige, och med 4.5 miljoner invånare. I Dublin bor det cirka 1 miljon. Det märks förstås att det är en storstad och shoppinggatorna är väldigt livliga, men som sagt, det finns en lågskalig bykänsla kvar i krokarna. Det är en intressant mix.

Sociala aktiviteter

2010-09-24T23:08:00.006+02:00

Var på socialt outing med några klienter idag. En annan fulltidsvolontär och jag åkte med tre klienter till ett sportcenter för att spela fotboll. Det blev lite skott mot mål, men ingen match eftersom det inte dök upp tillräckligt med lag. Men tydligen ska det startas en liga som en del av det sociala programmet; flera organisationer och institutioner försöker samla intresserade. Det har varit väldigt få sociala aktiviteter på Harcourt shelter tidigare, men tydligen ska det förändras nu. Dublin Simon har aktiverat ett team som ska brainstorma nya idéer för att sedan införa dem som stående punkter på boendet. Dublin Simon har andra enheter – såsom avgiftning och permanenta boenden – som har flera regelbundna aktiviteter varje vecka. Men människorna som hamnar på akutboendet på Harcourt street befinner sig oftast i en väldigt speciell situation, vilket har gjort att sheltrets gemensamma sociala aktiviteter inte har prioriterats. Men nu är det dags! Det är därför spännande att få ta del av uppstarten av organisationens ansträngning. Rimligtvis kommer det dock ta tid att få med folk på aktiviteter; försök övertyga någon med långvarigt drogmissbruk fördelarna med att spela brädspel eller det positiva med camping.. Fast det brukar ordna sig har jag fått höra; ge det några månader sedan ser många fram emot de fasta aktiviteterna och känslan av att komma bort för en stund, vilket jag verkligen förstår. Det kan inte vara lätt att tillfriskna ur ett missbruk när dagarna smälter samman till en och det inte finns några som helst fasta eller inspirerande stunder i ens vardag.

Trender

2010-09-23T22:34:00.004+02:00

Jag gick med två klienter till Dublin Simons secondhand-butik idag. Den ligger bara runt hörnet från akutboendet. Enligt Dublin Simons villkor får alla inneboende på sheltret hämta två uppsättningar av alla klädesplagg, exempelvis sockor, byxor, tröjor, jackor osv. De är inte så hårda heller utan utgår mest ifrån behov och på en individuell basis. Det är en väldigt mysig butik med enormt trevlig personal. Jag har ju fortfarande lite svårt med irländska dialekten och förstår ännu mindre vad klienterna säger eftersom de ganska ofta har en släpig, djup accent med mycket slang. I alla fall så pratade vi lite om hur dyrt det är med andrahandskläder nu för tiden och jag sa det att många butiker har höjt priserna då det är trendigt med begagnade kläder. Det höll han med om och sa att många jeans och kläder ska se slitna ut nuförtiden, och han frågade sedan retoriskt att vad är då nästa steg: trendiga, slitna sovsäckar á hemlös stil? Jag skrattade mycket av den kommentaren; både utåt och inombords. Samtidigt fick det mig att fundera på människors olika chanser i livet.

Det är verkligen så sant; vad är nästa steg i trendhypen? Utanför fönstret på Harcourt street akuthärbärge går portföljfolket förbi med stressad blick och perfekt frisyr. Men det skiljer inte mycket mellan den utslagne heroinmissbrukaren bakom Hartcourts väggar, och den hippa kostymkillen med struken skjorta som bestämt viner förbi några meter utanför. Vem som helst kan brutalt och snabbt åka ner för den sociala skyddsstegen och då helt plötsligt finns det ingen respekt kvar för den enskilda människan som befinner sig i nöd och misär. Var är medmänskligheten när det finns behov som skriker efter den? Det är som att den allmänna uppfattningen är att de hemlösa har haft sin chans men att lathet har hindrat dem från att skaffa jobb eller annan inkomst; men vem är det som har rätt att döma i enlighet med sina egna simpla fördomar? För faktum kvarstår att samhället, det vill säga du och jag, har ansvar att se till alla har en rättvis möjlighet att försörja sig själv och sin familj. Det är ett ansvar som inte tillgodoses idag; det finns inte lika möjligheter eller någonting så enkelt som en karriärstege där alla börjar på noll. Vissa människors möjligheter utgår från en hård och kall minusskala, och där befinner de sig ofta till slutet. Liknande så finns det också människor på plussidan; personer som föds in i socialt berikade nätverk, och som från barnsben inlemmas i en fruktsam livsväg tack vare bra utbildning, sociala kontakter, ekonomisk överflöd osv. Den här aktuella orättvisan är ju knappast en större nyhetssensation idag, men det är också någonting som inte går att gräva ner och hoppas att det försvinner av sig självt. Vi måste alla bli mer medvetna om vad som händer omkring oss och hur vi påverkar hela systemet med våra handlingar och åsikter. Det är tydligt med det nya valresultatet att vi har så många och långa steg att ta innan vi till fullo inser att vi lever i ett, på så många olika plan, ohållbart samhälle.

Efter tre dagar på Harcourt St

2010-09-22T20:00:00.005+02:00

Okej, nu har jag arbetat i tre dagar på akutboendet Harcourt Street Emergency Shelter, så jag tänkte skriva lite vad jag erfarit så här långt. Serviceboendet är ett akuthärbärge för hemlösa organiserat av Dublin Simon Community, och för närvarande finns det plats för fem kvinnor och 25 män. Ett av rummen är avsett för par som kommer in och vill bo tillsammans, resten av de boende får dela rum; det är antingen fyra eller tre sängar i varje rum. Toalett med dusch finns i anslutning till alla rum. Av de 30 sängplatserna är tre sängar tillgängliga för max en vecka och resten i upp till sex månader.

De inneboende betalar 52.5 Euro per vecka för att bo på sheltret. Akutboendet erbjuder 24-timmars service såsom en sjuksköterska som kommer in en gång i veckan (de ska så snart som möjligt öka tjänsten till fem dagar i veckan); socialarbetare som arbetar dygnet runt (de boende tillsätts en av dessa socialarbetare som personlig nyckelrådgivare); tre mål mat om dagen (plus fri tillgång till varma drycker, bröd, flingor och pålägg); tvätt- och städservice; och möjlighet att dricka alkohol i ett speciellt "våtrum" (de får inte dricka i "torr-rummet" eller på sina rum).

Härbärget ligger i centrala Dublin i ett i stort sett fallfärdigt hus. Dublin Simon har blivit lovade nya lokaler i över fem år men statliga processer har blivit väsentligt försenade. Så den aktuella fastighetsskötseln handlar till största delen om att hålla lokalerna från att helt kollapsa. Det är fyra våningar högt och i källaren finns kök och matservering.

Jag har i stort sett bara hunnit med den grundläggande introduktionen till boendets lokaler och övergripande rutiner. Exempelvis så förekommer någonting som kallas bed-check två gånger per pass (jag har bara gått dagspass än så länge, dvs. 08-16). Bed-check handlar om att kontrollera alla rum i byggnaden och anteckna vilka som befinner sig där samt om någon otillåten aktivitet försiggår. Det är inte tillåtet med droger men i stort sett alla på boendet är drogberoende. Istället så fokuserar Dublin Simon på "säker droganvändning" som innebär att det finns avsedda behållare för miljöfarligt avfall placerade på varje toalett. Varje inneboende ansvarar för att sköta sitt missbruk på ett ansvarsfullt sätt, då de annars riskerar att bli av med sin sängplats. Ett oansvarigt missbruk kan vara att sprida sprutor, kanyler, utblandningsvätska, bränningsredskap eller blod omkring sig; andra riskerar då att skada sig eller ev. smittas. Vid bed-check går de anställda på boendet runt till alla rum för att se om alla inneboende är i någorlunda bra skick och om injektionsredskap, kroppsvätskor eller annan hälsofara finns exponerad på rummen. Annars är den huvudsakliga arbetsuppgiften att finnas tillgänglig för de rullande kringsysslorna i boendet: skåpnycklar som ska kopieras; hyror som ska betalas; eller inneboenden som behöver lugnas ned. Jag har inte konfronterats på ett aggressivt sätt än så länge, men jag har observerat flera incidenter då det har hänt på boendet. Den anställda personalen är otroligt skicklig dock, och de avväpnar snabbt alla tecken på aggressivitet eller frustration med verbala medel, utan att för den delen rucka på sin respekt för individen. Sådan otroligt välbalanserad insats. Jag blir inspirerad att lära mig mer om hur boendet sköts men också hur jag utifrån kan bemöta människor i den här komplexa livssituationen.

Framme i Dublin

2010-09-17T19:21:00.004+02:00

Nu har jag landat på den gröna ön. Jag har också tagit mig till boendet som ska bli mitt hem under nästkommande år.

När jag packade upp mina kläder – som jag bara några timmar tidigare vikt ned i resväskan – slog det mig att jag inte riktigt har hunnit landa mentalt. Det är verkligen konstigt hur förhållandevis nära Irland ligger till Sverige. Jag har inte reflekterat över det tidigare. Flyget tog två timmar. Jämförelsevis tar det cirka sju timmar att ta sig mellan Malmö och Eskilstunas Skogstorp. Jag uppskattar restider, då de kan utgöra en sluss mellan allt det som lämnas bakom och det som väntar på destinationen. Men i det här fallet fick jag landa här hemma i boendet istället, och det var inte så svårt. Jag bor i ett stort radhus som är utrustat med allt en kan behöva, och köket är bortom mina förväntningar. Det är skönt att kunna laga ordentlig mat som framför allt blir en välkommen trygghet på nya platser.

Vi är fem nya aspiranter i boendet i Fairview, som alla utom jag kommer från Irland. Det hade jag inte förväntat mig eftersom min kontakt på organisationen sa att de ofta tar emot personer från Tyskland, USA och Spanien. Men det ska bli intressant att ta del av tjejernas olika erfarenheter från skilda delar av Irland. Dialekten är inte så svår som jag först föreställt mig. Fast jag har visserligen en del problem att förstå två av tjejerna som kommer från en avlägsen by i norra Irland – otroligt djup dialekt med mycket platsbunden slang. Dublin-accenten tycker jag låter mer som en utslätad brittisk variant av den irländska dialekten.

Organisationen Dublin Simon Community välkomnade oss med en väl genomarbetad introduktion till boendet och lite grundläggande ramar för vår vistelse. Jag upplevde verkligen att organisationen värdesätter detta sätt att arbeta på. Volontärföreståndaren var otroligt inspirerande och hon har tydligen kämpat för att få till en verksamhet där denna form kan tas tillvara ordentligt. Det är tydligen väldigt uppskattat av både de anställda och de hemlösa. Många som en gång har arbetat som volontärer är nu anställda inom organisationen. De fyra andra som jag delar boende med har universitetsutbildning inom psykologi eller socialpsykologi och de är därför placerade på rehabilitering eller detox/avgiftningsenheten. Jag ska börja på akutvårdsenheten i Hartcourt, på måndag. Det ska bli spännande att få se ramverket för hur den verksamheten tas om hand. Kul också att få se hur mitt schema kommer att se ut under min tid här. Men i helgen är jag ledig och ska mest bara vandra planlöst på Dublins gator för att få en bild av staden. Jag har gått omkring lite nu under kvällen och Dublin känns väldigt mycket som en tillplattad storstad med byegenskaperna väl bevarade. Jag får se hur den bilden kommer att utvecklas.

Irland i ett år

2010-08-25T14:56:00.003+02:00

Den 17 september åker jag till Dublin i ett år och tänkte därför använda bloggen här igen för att posta lite bilder och tankar. Så titta gärna här om ni vill läsa lite om vad som händer. Jag ska vara placerad på en organisation som heter Dublin Simon Community som arbetar mot hemlöshet i Dublin. Hemlöshet är ett stort socialt problem på Irland och bara i Dublin lever cirka 2000 människor utan bostad. Jag kommer att volontära på ett akutboende i centrala Dublin för 30-tal hemlösa kvinnor och män. Det ska bli spännande att se hur all organisering går till för att sköta en så pass omfattande verksamhet. Skriver mer när jag väl är på plats!

Gott Nytt Års Foto!

2010-01-08T08:57:00.002+01:00

Ett lite sent nyårsinlägg, men här kommer det ändå!

Jag tittar fram i bakgrunden under P:et i HAPPY.. :)

Jul & Annat i Taipei

2010-01-07T04:05:00.007+01:00

Julgran och kreativa klappar

Mitt hem de senaste månaderna: 8-10 personer i ett rum

Jul och glada miner

Aaron fick choklad

Utdelning av klapparna

Contemporary Art Museum - Modern Konst i Taiwan

Innovativ återanvändning av äldre stil

Starka färger och återkopplingar

Myror i tak och på väggar

Det fanns mycket av intresse i Taipeis Moderna museum

Peace Park har många fina oaser och vackra formationer

Ängelskulptur i Peace Park

Trädgård i Peace Park

Peace Park

Japansk super-måltid med smårätter vid Shandao Temple

Området Beitou som en bit bort erbjuder så underbara Hot Springs-bad

Cykelled/åpark som slingrar sig runt i Taipei

Saxofon-spelman i Peace Park

Nu börjar min tid här rinna ut: en vecka kvar i Taiwan. Jag slänger därför in lite bilder på den sista tidens aktiviteter och nöjen jag har haft för mig. Det har varit en intensiv tid som definitivt har lämnat djupa spår i mig. Jag kommer inte att vara densamma efter det här halvåret i Taipei. Jag har nu många glada minnen av vänner, arbetskamrater och vacker taiwanesisk natur, samtidig som jag också lämnar Taiwan en aning sorgsen och överväldigad av allt jag sett och varit med om.

Praktiken har varit en mental utmaning med flera strukturer att sätta sig in i. Jag har lärt mig så otroligt mycket om hur den illegala människohandeln går till och hur situationen ser ut från kvinnorna som har varit med om det: vad de har haft för liv innan, under och efter människohandeln. Jag har varit i organisationen ECPAT och verkligen blivit imponerad över de anställdas kraft och energi för att förändra och förbättra det taiwanesiska samhället och därmed kunna vara till hjälp för de kvinnor och barn som är i behov av assistans såväl som stöd inför en ibland till synes hopplös framtid. Det har varit värmande att se hur vi alla kan anstränga oss för att underlätta och ge hopp till människor omkring oss: hur hopplös situationen än ser ut finns det alltid någonting vi har att erbjuda som medmänniskor.

Att vara på resande fot på det här viset förändrar också det personliga livet så dramatiskt och oåterkalleligt. Jag har träffat så många människor som kommer att finnas med mig i resten av mitt liv och deras ord kommer att eka i mitt huvud när jag har återvänt till Sverige. Vissa personer vi möter har på något vis en sådan kraftig effekt på de livsval vi gör senare i livet. I slutändan står vi där med pusselbitar lagda av andra människors värme och kärleksfulla ord, och vi behöver bara lägga ihop alla pusselbitar med de bitar vi redan äger sedan tidigare, så småningom har vi en komplett bild över vad vi vill ha ut av livets splittror.

Sagoläsning & teckning, Barnkonventionen 20år

2009-12-03T02:51:00.006+01:00

Sagostunden om barns rättigheter

Barnen tecknade bilder som sattes upp för allmän visning. Efter att de tecknat fick de en liten present i form av en penna med suddgummi, vilket de tyckte om mkt :)

På väggen satt bilder och text som illustrerar varje artikel i Barnkonventionen. Illustrationerna är tagna ur en bok som ECPAT Taiwan har givit ut i år.

Aktiviteten tog plats på Astronomiska Museet i Taipei. Här står en medarbetare och delar ut infoblad om Konventionen och ECPATs verksamhet.

Frid mitt i ruset

Sagoläsning är riktigt trevligt har jag kommit fram till. Barnen var så himla söta. Vid slutet av sagoläsningen frågade jag om de kommer ihåg minst en av alla de artiklar jag läst om i Barnkonventionen. En del av barnen fick hjälp att svara men den första pojken som svarade räckte distinktivt upp handen och sa att "barn ska inte vara i krig", vilket gjorde att han lät belevad och barnslig på samma gång. Så fint.

Hela aktiviteten som ECPAT Taiwan håller sträcker sig över 7 tillfällen med sagoläsning, teckning och information varje gång. Det verkar som ett väldigt bra sätt att nå ut till både föräldrar och barn. När intresset inte finns från föräldrarnas sida drar oftast barnen de vuxna till infobordet som oundvikligen måste läsa lite om barnens rättigheter. Tillfällen som dessa blir då ett sätt att förmedla kunskap om individers rättigheter fast med respekt för olika villkor och under avslappnade förhållanden. Det känns som att barnens intresse skapar ett ömsesidigt klimat utan försvarsmurar eller alltför kraftig is att bryta igenom. Sen är det ju ett välkommet ämne som det handlar om i detta fall. Det är inte många som ifrågasätter barnens rättigheter.

Utsikt över Pinglin

2009-11-23T14:40:00.002+01:00

Överför lite bilder från förra helgen då vi cyklade i Pinglin, som är en mindre stad fyrtio minuter bussresa från Taipei. Det är en ganska känd liten te-stad omgiven av vackra berg och grönska. Så det blev som vanligt en fin dag med vandring och några timmar på cykel. Vi lyckades även hitta ett ställe med veganburgare, gjord på sojakött och ångad vetebulle, smaskigt.

Presskonferens mot legalisering av prostitution

2009-11-15T15:51:00.003+01:00

I torsdags hade ECPAT en presskonferens med fyra andra organisationer här i Taiwan som är emot en legalisering av prostitution. Myndigheterna ska nämligen utarbeta en ny prostitutionslag innan den sista december i år. Vissa delar av regeringen menar att Tysklands prostitutionslag vore ett bra föredöme för Taiwan, som med andra ord skulle innebära att reglera prostitution som vilket yrke som helst i samhället. För tillfället är prostitution illegalt här i Taiwan men det är däremot lagligt att köpa prostituerade och dessas sexuella tjänster, vilket är ett totalt hycklande på statsnivå. Så det är inte förvånande att det taiwanesiska samhället eftersträvar en uppdatering av den moraliska värdegrunden, men samtidigt finns det många åsikter om vilken väg som är den rätta. Det finns en ganska stark organisering av prostituerade i Taiwan som menar att kvinnans frigörelse kommer med lika arbetsvillkor och lika erkännande på arbetsmarknaden som männen, samtidigt som de också anser att kvinnors frihet är jämförbart med sexuell frihet och därför borde kvinnan ha rätt att använda sin kropp i vilket syfte hon vill. Det skulle då vara ett framsteg för kvinnan om prostitution legaliserades helt och på så vis bli ett accepterat yrke som kvinnan väljer själv (vilket baseras på det faktum att flest kvinnor arbetar inom prostitutionssektorn). Men det är inte alla grupper i Taiwan som håller med om att laglig prostitution är en hälsosam utveckling för könsordningen, och ECPAT Taiwan är en av dem. Det finns en baksida som många pro-prostitutionsgrupper inte upplyser om. En relevant fråga att ställa sig är hur det fria valet egentligen definieras. Analyser pekar på att det finns ett tydligt samband mellan prostitution och samhällsproblem såsom fattigdom, sexuella övergrepp, misshandel, drogmissbruk, incest och psykologiska problem (depression, självmordsbenägenhet osv.). Den del kvinnor som går in i prostitution av "fri vilja" för att utrycka sin "självständighet och kvinnlighet" är så pass liten att det är mer relevant att se dem som ett undantag än en del som kan representera alla kvinnor inom prostitutionssektorn. Dessa starka röster som skriker för leglisering av prostitution i samhället, ger med andra ord inte en sanningsenlig bild av hur det egentligen är möjligt för kvinnor att få makt över sina egna kroppar. Det som är oroande är att vissa inte ser det som ett problem att majoriteten av de som arbetar inom prostitution är kvinnor med bland annat försörjningsproblem, och majoriteten av köparna är män. Män köper kvinnor, är det jämlikt? Är det något som vi vill ska representera mänsklighetens utveckling, som den moraliska och analyserande art vi har kapacitet att vara?

Norra kustremsan

2009-11-08T10:25:00.006+01:00

Plattform som förmodligen inte var gjord för tältning, men fungerade exemplariskt

Av ngn anledning ville man helst inte bli kissnödig under natten..

Soluppgång över havet

Morgondisen klockan 06

Yelio Geopark på Norra kusten

Skönt att komma iväg igen över helgen. Denna gång tältade vi på kusten, norr om Taipei. Det gick smidigt trots att vi ändrade vår plan några gånger om eftersom vi hade tänkt att cykla men det blev vandring istället. Det visade sig nämligen att det inte gick att hyra till och med nästa dag då de hade stängt på söndagar. Men vandringen var härlig och rytmisk. Det gjorde inte så mycket att vägen går längs med motorvägen heller eftersom havet ligger på andra sidan och förgyller utsikten. Så vi vandrade på i ett par timmar tills det blev mörkt men det var svårare att hitta en bra camping spot, så vi frågade runt lite efter hotell. Men vi lyckades hitta några välvilliga själar som skjussade oss till stranden en mil bort som blev ännu en ultimat tältplats.

Konferenser

2009-11-08T09:46:00.004+01:00

Invigningsceremonin var väldigt skicklig

En del av ISTR Konferensen hölls i en gammal lokal som påminde om en äldre biosalong med karaktär

Temat för denna ISTR Konferens var Förändringar, Utmaningar och nya Möjligheter för den Tredje Sektorn

En av föreläsningslokalerna

Nu den senaste tiden har jag varit på några olika konferenser som jag är glad över att fått delta i. Den som kändes mest värdefull var ISTR (International Society for Third Sector Research) regionala konferens för Asien och Stilla Havsregionen. Jag kände att många diskussioner kom de olika grupperna till nytta och många ickestatliga organisationer utbytte visitkort och info. Det var med andra ord få diskussioner som handlade om självhävdelse, som det vissa gånger kan kännas som.

Den andra konferensen var en internationell Legal Aid konferens. Den var förstås väldigt intressant men diskussionerna blev ibland alltför specifika, för min del, med fokus på socialt arbete inom eller i samarbete med myndigheter. Jag fick ändock ut mycket av konferensen trots det, med flera intressanta föreläsningar om sociala skyddsnät i olika länder.

Yoga hooked

2009-10-29T15:39:00.003+01:00

Våningsplanet med vila och te

Antalet våningar i anläggningen (!)

Nu har jag börjat med yoga, äntligen. Jag har tänkt på det i flera år så nu är det dags. Det negativa är priset men det vägs upp av det stora antalet kompetenta ledare och att det finns så många klasser att välja mellan. Jag kom fram till att om jag nu vill lära mig yoga så är det bästa tillfället här och nu. Så det blev så, och jag ångrar mig inte än så länge. Jag har gått på klasser minst en gång om dagen och det är minst sagt utmanande ibland. Vissa positioner är bokstavligt talat att slå knut på sig själv, så det gäller att mjuka upp alla vävnader i kroppen samtidigt som den mentala närvaron måste finnas där för att hålla fokus och balans. Det är stimulerande på många sätt och vis.

Kontorskatt

2009-10-20T16:17:00.006+02:00

Kontoret på 4:e vån

Båslandskapets utsikt..

Gatukatten som blev kontorsråtta

Djur förgyller & fördriver tid

På skylten bakom står det, "Fet katts hem", vilket var väldigt lustigt..

Idag var andra dagen på kontoret i Taipei. Jag passade på att fota kontorskatten som är juvelen för kontoret. Tydligen var katten utan hem tidigare men började hänga alltmer vid ECPAT:s förra kontor där den blev gödd, gosad med och så småningom permanent adopterad. Nu följde han (ofri)villigt med under flytten som tog plats för en månad sedan till det här större kontoret på MinQuen Road i Taipei. Det ligger inte så långt från förra konoret, kanske bara två km bort.

Mitt hostel ligger ett par km söderut från kontoret sett. För min del kan jag antingen ta MRT till kontoret eller gå, men jag föredrar att gå eftersom båda alternativen tar ca 25 minuter, så det spelar ingen större roll. Gatan Linsen Road var tidigare, och är fortfarande till viss del, väl förknippad med kareokebarer som erbjuder prostituerade. På kvällen vid femtiden när jag går hemåt märks det tydligt var gränsen går -- efter en viss sträcka på Linsen Road övergår nämligen utbudet i butikerna från att bestå av glansiga spetskjolar av latex, till mer sofistikerade och anständiga damkappor av ull. Prostitution är ett så omdiskuterat ämne, här i Taiwan såväl som i alla andra delar av världen. I vissa länder riskerar kvinnor som avslöjas som prostituerade att stenas till döds, medan andra länder reglerar och legaliserar prostitution som ett av samhällets yrken. En del av problemet är att handel med barn och barnprostitution är så sammanbundet med hur prostitutionslagstiftningen ser ut i respektive land. Att lagen inte är enhetlig, då speciellt mellan länder där frekvent sexuell handel med barn sker, orsakar så mycket onödig fördröjning av effektiva samarbeten. Det syns verkligen tydligt här i Taiwan att samarbete mellan länder är en otroligt viktig grund att stå på för att kunna etablera vektyg som förebygger människohandel och skyddar de utsatta ordentligt. Det är många tankar som kommer till en, av att vara så nära konsekvenserna av den globala kommersialiseringen som sker av och med människor. Det är en av de anledningarna som gör att det känns så aktuellt att jobba med människohandel och prostitution, eftersom alla de här frågorna om aktiv valfrihet i ens liv kontra hjälplös beroendeställning finns överallt och det går att relatera till en själv och till de beslut som vi tar i våra liv. Det går också att ifrågasätta om de beslut vi tar är helt självständiga eller präglade av omgivningen, även om ett beslut att gå in i prostitution på grund av ekonomiska skäl inte direkt går att jämföra med de privilegerade beslut som jag har möjlighet att välja mellan som svensk medborgare. Det känns ändå viktigt att tänka kring de situationer som jag ser i relevans till hur jag agerar och reagerar i förhållande till andra för att på så sätt förstå andra bättre genom att förstå mig själv.

Flytt till Taipei

2009-10-17T14:37:00.007+02:00

Det här är ett info-bord på marknaden, om min favorit vegan-kedja av restauranger.

Bra mat med bra hållbart koncept.

Det gick att få massage med hackknivar om man så ville,

vilket kändes lite väl stelt för min smak.

I fredags flyttade jag till Taipei så nu är jag, från och med måndag morgon, stationerad på kontoret som ECPAT har här. Nu bor jag då åter igen på Taipei Hostel, sen får jag se om jag flyttar någon annanstans eller stannar här hela resten av tiden. Jag trivs ganska bra just nu med lite rörelse omkring mig. Jag uppskattar även att bo lite trångt och obekvämt med en och annan råtta eller kackerlacka i vråna, det gör kontrasten till bekvämligheten mer tydlig.

Idag vandrade vi omkring lite vid Chiang Kai-shek där det var marknad och parad med fanasirika kreationer av kreativa fantaster. Bilderna ovan visar lite från idag. Det har varit en fin lördag. Jag ser verkligen fördelarna med Taipei, särskilt att ha tillgång till ekologiska och veganska butiker. Det finns ett helt annat utbud här. Det är ren njutning att till frukost kunna köpa en nymixad juice gjord av vetegräs, spirulina, boveteflingor, nötter e.t.c. för 15 svenska kronor..mmm. Det är en frukost som verkligen får en att bli redo för dagens eskapader.

Motell = turism?

2009-10-15T04:49:00.003+02:00

Taiwan har många ställen välbesökta av turister från andra nationer men det är vanligt att resa även inom Taiwan. Många besöker andra städer under veckoslutet, för avkoppling och kvalitativt familjeliv som inte hinns med under veckans arbetsdagar. Det var nog på grund av det jag först inte tänkte så mycket på alla motell och hotell som finns överallt, och då särskilt i välbesökta städer med hot springs som Jiaosi. Möjligtvis kanske jag initiellt tänkte "motellen är för familjesemestrar", vilket är långt ifrån den verkliga bilden. I det taiwanesiska samhället är det vanligt med giftemål -- inte så pass tidigt som på fastlandet Kina, men ändock så tas det för givet att i 30 års ålder bör man vara gift eller förlovad, då särskilt som kvinna. I ett äktenskap är det sedan i många fall kutym att ha ett sexuellt förhållande vid sidan av, och då speciellt accepterat för det manliga könet förstås. Det här är något som de flesta är medvetna om, och på flera vis utnyttjat markandsmässigt. De otaliga motellen i staden Jiaosi, som är välbesökta tack vare områdets hot springs, utgör ett sorts typexempel på hur vardagligt det är med sexuella kontakter utanför äktenskapet. Under kvällarna lyses gatorna upp av överdimensionerade neonskyltar som lokaliserar motell-, och hotellverksamheter spridda över hela Jiaosi. Om du kör bil nedför gatorna blir du oftast invinkad av motellens "inkastare" som kan redogöra vilka sorts tjejer de har att erbjuda och vilken ålder de har. Givetvis kostar en taiwanesisk tjej/kvinna mer än en prostituerad från Vietnam eller fastlandet Kina (!).

Tack vare utfrågning av min vän Chen, som arbetar på ett motell i staden Yilan, har jag fått en bild av hur den "vardagliga sexhandeln" ser ut. Oftast så sker det på vissa motell/hotell som har kontakt med prostituterade och därmed fungerar som en sorts bordell. Efter att "inkastaren" klargjort vilka eventuella krav som kunden har på kvinnan, så skickas hon till rummet för att utföra den sexuella tjänsten. Tydligen så "vet alla" att inga kyssar eller andra tjänster än samlag utförs av tjejerna/kvinnorna. De prostituerade ska även alla vara över 18 år, men jag kan tänka mig att det förmodligen inte är särskilt hårt kontrollerat. Men inte alla hotell/motell har den här tjänsten, som exempelvis Chens arbetsplats som inte har någon kontakt med prostituerade. Just detta motell fungerar däremot som en tillflyktsplats under dagarna för män som förmodligen är gifta men som har sexuell kontakt utanför äktenskapet (prostitution och/eller frivillig). De flesta rum på motellet hyrs under två timmars bokning, men används oftast under kortare tid -- ibland bara tjugo minuter. Motellet har ett sorts drive-thru koncept där gästerna aldrig behöver gå ut bilen när de anländer till anläggningen. I de flesta fall hissas bilrutan ner så lite som möjligt -- pengarna för rummet smygs ut och en rumsnyckel överlämnas till föraren som sedan kör in till ett för rummet avsett garage. Om rummet endast bokas för två timmar behöver de inte registrera sig vid namn, men personalen antecknar bilens registreringsnummer. På det här viset kan gästen köra in och ut ur motellet under en timme, utan att varken bli sedd eller registrerad vid namn. Enligt Chen återkommer vissa bilar flera gånger i veckan -- alltid vid samma tid. De mest populära tiderna är under tidig morgon, lunchtid och tidig kväll. Det beror på att under tidig morgon kan männen säga till makan att de åker iväg för att motionera. Under lunchtid har de en timme ledig tid från arbetet till sitt förfogande, och vid tidig kvällstid kan männen säga att de arbetade sent eller var närvarande vid ett möte.

Saker och ting är inte alltid som det verkar, utan tvärtom är det ofta under glittret och glamouren som den värsta smutsen släpper loss.

Helg i Taipei

2009-10-13T02:53:00.004+02:00

En timmes cykling från centrala Taipei, med riktning norrut, tar en till Danshui hamn-/strand promenadstråk. Det är en mysig plats som erbjuder olika matserveringar med utsikt över havet. En delikatess i Taiwan är den så kallade Shaved Ice desserten som består av stor hög av finfördelad is med en topping av exempelvis lönnsirap, frukt, röda bönor, eller godis och marshmallows. Det är tydligen en populär rätt under heta dagar tack vare dess avsvalkande effekt. Jag tyckte om varianten med jordnötter och röda bönor toppad med lönnsirap. Fast ganska konstig känsla att äta en stor skål av is, jag fick avvärja en gigantisk brain-freeze vid ett tillfälle men jag överlevde det också.

Hamnen har många traditionella fisk-, och skaldjursrestauranger men samtidigt är det självklart väldigt mycket västerländska cafeér: tvärsöver gatan, tio meter, från Dunkin´ Donuts ligger inget annat än...Mister Donut! Taiwaneser älskar verkligen sina munkar. Aaron berättade att när Dunkin´Donuts premiär-öppnade sin första butik i Taipei så slingrade sig kön tiotals meter på gatan utanför. Allt för att få sin smakintroduktion av den efterlängtade och hårt marknadsförda amerikanska desserten. Nu finns det flertal butiker över hela Taipei. Munkarna är verkligen kreativt skapade och det finns de flesta smaker som går att tänka sig, dock inte något för veganer.. :/ Jag nöjde mig med mandlar och juice från SevenEleven när Aaron hade sin chokladkrisp-munk..hrmf..

Det finns verkligen bra och välplanerade cykelleder över hela Taipei, som även innebär cykelstationer utmed lederna där det går att hyra alla olika sorters cykelmodeller. Vi valde en Giant med lite smalare däck som är mer anpassad till stadscykling än till exempel däcken på en mountainbike. Taiwan är verkligen ett cykelparadis med tanke på det otroliga utbudet av cykelmodeller, och utrustning från Giant, Shimano och Merida. Det tillverkas tydligen stora mängder avancerade cyklar här för export över hela världen. Det märks, en racer cykel som här kostar 3500 svenska kronor, skulle i Sverige säkert kosta runt 10 000 kronor. Om det vore lättare att skeppa hem stora föremål, så skulle jag definitivt satsa på att köpa en av dessa underbara cyklar för att kunna njuta av långdistanscykling i det svenska landskapet!

Lite blandade Yilan pics

2009-10-08T16:11:00.004+02:00

Här i Taiwan börjar äntligen vädret bli svalare och nu går det faktiskt att ha långbyxor på sig dagtid. Det är en gudagåva få förunnat. Kvällarna här i Yilan County är riktigt trivsamma också. Chen har bestämt sig för att visa mig allt vad Taiwan representerar och betyder för honom, vilket handlar om allt från god mat till kokande hot-springs, så jag hänger med, upplever och betraktar. Det är som att delta i ett interaktivt reseporträtt fast snäppet bättre tack vare verklighetsaspekten. :) Chen läser min blogg också, så när du fösöker läsa det här Chen så vill jag bara säga 多谢 till dig för all den gästfrihet 好客, och glädje 喜悅, som jag har fått tagit del av. Jag tror exempelvis att jag ätit på alla vegetariska restauranger i Yilan som det är möjligt att äta på och åkt mer scooter här än vad jag gjort under hela min livstid. Men Taiwan har mer att erbjuda, det är jag säker på, och jag ser fram emot att ta emot allt som kommer.

Tropisk Storm

2009-10-05T17:40:00.006+02:00

Det stormar rejält nu, som ni kan läsa här på Taiwan News. Stormen ligger över Ilan County, och Luodong Township, på den nordöstra kusten. Jag kom precis hem nu från Yilan efter en bowlingkväll och på vägen tillbaka var flera vägar mellan Yilan city och Luodong helt avstängda på grund av översvämningar. Det är så overkligt att se åkrar likna sjöar och breda motorvägar dyka ned i vattenmassorna, som en bild från en dystopisk science-fiction film. Ändå är den här tropiska stormen bara en del av de yttre vindarna från den tyfonklassade stormen Parma, som drar förbi Filippinerna. Men det är ordentligt med nederbörd här över Ilan. På Taiwan News hemsida säger de att Dongshan, som ligger precis vid Luodong, fick 940 millimeter regn mellan lördag morgon och måndag lunchtid. Det är så otänkbart hur snabbt en rejäl översvämning kan bildas.

Grillfest på Månfestivalen

2009-10-05T06:01:00.004+02:00

I lördags var det månfestival här i Taiwan. Så vi grillade på en minigrill, sittandes på garageuppfarten till Chens kompis hus i Yilan. Det var ganska ung medelålder på festen så jag fick samtidigt känslan för hur en riktig ungdomsfest går till här i Yilan County. Slutsatsen är att den är läskigt lik en svensk ungdomsfest.. Fylla, sliriga samtal och med en stänk av slagsmål som en krydda på moset. Kvällen rundades av med sång i kareokebar. KTV-barerna är utrustade som avskilda rum med kareokeutrustning, soffa, bar och toalett. Det är med andra ord ett hotellrum men med den skillnaden att i KTV-rummet sjunger man sig tills man stupar. Jag somnade och vaknade tio på morgonen, det var en erfarenhet jag inte haft tidigare. Man lär sig alltid något..

Idag viner vindarna utanför mitt hotellrum. Jag är inte på praktiken eftersom de flesta arbetsplatser har stängt idag på grund av de spridda stormbyarna som blivit av Parma tyfonen. Bilden nedan är från mitt hotellrum, jag tror inte den visar en så tydlig bild av hur mycket oväder det egentligen är men ändå.. Igår kände jag också en jordbävning, det var en ganska obehaglig känsla men den var inte så kraftig just här. Tydligen så mätte den 5.0 på richterskalan så den var ganska omfattande i dess epicentrum, vilket var utanför kusten. Taiwan är verkligen ett land där få saker går att planera utan att beakta vädermaktens lynne.

Aah, Lördag!

2009-10-03T00:55:00.000+02:00

Frukost i sängen med filmer och den positiva insikten om en dag i ledighetens tecken. Jag känner mig extremt bortskämd när jag knäpper på CNN, surfar från sängen och dessutom fick frukost levererat till dörren av en välvillig vän. Men jag njuter till fullo eftersom jag vet att det är en flyktig lyx jag varken har råd eller samvete att fästa mig vid. Överdåd blir dessutom, logiskt nog, mer exceptionellt när det är ett undantag.

Just nu diskuteras det mycket om tyfonen som är eller inte är på väg mot Taiwan. Det verkar var ganska liten risk att den drar över Yilan County, där jag befinner mig just nu. Väderprognosen säger nämligen att det är 24 % risk för att tyfonen träffar just detta område. Så det är ju säkert lugnt.

Idag är det månfestival och grillning som gäller, vilket oftast firas med familjen här i Taiwan. Månens cirkulära form symboliserar tydligen den enigheten som varje familj delar tillsammans. Det är därför många av kvinnorna på sheltret som är sorgsna just nu när de blir påminda om sin familj hemma i Indonesien, Vietnam eller Filippinerna. Det är inte lätt för de kvinnor som lever på sheltret och deras liv är väldigt begränsat. Jag vet inte om jag har visat den här bilden (nedan) förut, men det är så sheltret ser ut innanför det inmurade området. Så för att ens komma till den här vyn, måste man först passera ett staket med en grindvakt som kontrollerar all passerande trafik. När man väl tagit sig in hit måste personalen från sheltret öppna den låsta porten som går in i bostaden, som ligger på andra våningen sett, på bilden. Det är med andra ord inte bara att gå in och ut som man behagar. Taiwan har blivit kritiserade för sitt sätt att behandla offer för trafficking, och vissa menar att de behandlas som kriminella för att sedan skickas tillbaka till sina hemländer i ett sårbart skick. Jag hör hur min chef på sheltret pratar om den här kritiken med intensitet. Hon verkar tycka att kvinnorna blir skyddade från hot utifrån tack vare sheltrets begränsade tillträde. Visst ser hon problematiken med att begränsa kvinnornas rörelsefrihet men hon menar att det är många kvinnor som ser det som en trygghet att ingen kan utsätta dem för fara under tiden på sheltret. Kvinnorna har möjlighet att gå ut och de är inte inlåsta i ordets egentliga mening, men det skulle kunna beskrivas som begränsad frihet. Om de vill gå promenader så är det inga problem, de kan gå som de vill om de anmäler sig till personalen. Låt säga att det vill vara borta längre än några timmar så måste de ansöka dagen innan via en blankett. Det gäller till exempel om de vill jobba en hel dag. Nu är det ingen av kvinnorna som har ett arbete just nu men Nationella Immigrationsmyndigheten här i Taiwan, har nyligen gjort det möjligt för trafficking-drabbade personer att få ett tillfälligt arbetstillstånd. På så vis kan de arbeta samtidigt som de väntar på domstolsbeslutet. Anledningen för att kvinnorna är tvingade att vara kvar i landet är på grund av domstolsförhandlingarna rörande respektive fall. Så vissa av de drabbade måste kanske befinna sig på sheltret i en månad och en annan i ett år. Det beror helt på hur lång tid det tar för deras fall och gärningsmän att bli dömda. Kvinnorna är vittnen som har möjlighet att vara nyckeln till en dömande dom i trafficking-rättsfall. Men självklart vill alla dessa kvinnor mest av allt bara åka hem till vänner och familj. Det är svårt att kompromissa vad som är bäst för den enskilda drabbade i dagsläget med vad som skulle kunna hindra kvinnor från att bli utsatta för människohandel i framtiden. Deras vittnesmål är nämligen nödvändiga i rättsfallen. Samtidigt är rättsprocesserna ofta inhumant långa, vilket gör att kvinnorna stannar på shelter många månader, ibland år. Det måste finnas effektivare och mänskligare alternativ. för Taiwans judiciella process som skulle kunna förkorta deras tid här på sheltret.

Morgonvandring vid Mei Hua

2009-10-01T04:06:00.000+02:00

Om det är något jag verkligen uppskattar med att leva i Taiwan, så är det möjligheten att leva i så starka kontraster. Som idag när jag med en vän vandrade i lummig bergsgrönska med soluppgången i ryggen, för att sedan återvända till stadsmiljön och den tuffa morgontrafiken när staden vaknar. Det är som om jag kan leva olika liv under en och samma dag. På liknande sätt är det också befriande att inte behöva placera sig i ett fack eller begränsa sig socialt till en karaktär. Jag är redan en främling i det här samhället, och har därför inga krav på mig att spela det sociala spelet. Möjligheten att döma mig efter hur jag beter mig eller klär mig, är nästan obefintlig. Det finns mer spann i samhällskontexten för en utlänning, speciellt när jag som västerlänning bara genom att vara från Europa har en relativt hög "beteendetröskel". Jag kan i princip bara vara: leva lite i och lite utanför samhället under en och samma gång. Samtidigt kan det även vara tröttsamt, att så sällan bli uppskattad för den person som finns inombords. Först och främst är min identitet en utlänning här, som visserligen inte kan bli dömd för min roll/position i det här samhället, men som fortfarande kan bli betraktad med ingångsläget "utlänning". Med det menar jag att jag egentligen har svårare att få utlopp för den flerdimensionella identiteten som finns under ytan. Låter kanske lite flummigt, men det är intressant att fundera på vad som egentligen skapar oss och hur vi reagerar när vi är utanför vår sociala bekvämlighetszon. Tål att tänkas på.

Nordöstra kusten, Bi Tou - Fu Long - Da Xi

2009-09-28T02:26:00.000+02:00

Cykel-helgen blev lyckad. Många svettdroppar och underbar utsikt. Jag är fortfarande förundrad över miljön här i Taiwan och då speciellt de fantastiska kustvägarna. Visst är de tungt trafikerade, men det finns oftast en ganska bred väggren i relativt bra skick. Det är inte många tillfällen som man blir tvungen att sakta ned farten eller väja av.

Min camping-vän från Taipei, Aaron, ville också följa med, så vi bestämde oss för att utgå från Fu- Long, som är ett litet turistcentra med bra möjligheter att hyra cykel och bunkra mat inför utflykten. Det finns en bred strandremsa där också så det var vackert att spana där stund innan cyklingen. Vi gav oss sen iväg upp mot norra kustremsan och höll ett bra tempo emellan matrasterna ända till Bi Tou där vi stannade över natten. Det var den vackraste platsen jag någonsin campat på tror jag. Egentligen var det inte någon camping plats utan en utsiktsplats, men jag såg inga skyltar som förbjöd tältning och är man försiktig och väntar tills mörkret fallit så är det oftast folktomt. Det var en blåsig natt men magiskt att vara nära havet som breder ut sig så vitt och brett jag någonsin sett det förut. Morgonen visade sig vara lite mulen men det klarnade upp och vid 06:00 gav vi oss iväg igen för att nå Daxi som var ett par mil söderut, förbi Fu Long. Vi stannade för ris och tofu och en och annan kopp kaffe men var i stort sett tillbaka redo att åka hem vid 13:00 på söndag eftermiddag. En helg kan vara så energisk och närande trots att den bara består av två dagar. Det är definitivt inga problem att hålla ett gott tempo under kommande arbetsvecka. Allt gick dessutom så smidigt och jag känner att jag verkligen har hittat mitt framtida helgnöje. Det finns som tur är många kustremsor att beta av på Taiwan.

Från Vägglöss till Dubbelsäng

2009-09-25T06:54:00.000+02:00

Det var vägglusen som till slut fick mig att ösa de blöta kläderna i resväskan, smeta på tvivelaktig kinesisk medicin på vaderna och ringa snubben som äger ett hotell i stan. Jag sprang på honom, som förövrigt heter Chen, i Tuocheng under Andarnas festival när han satt med vänner och verkade måttligt intresserad av festivalen. Han är en ganska lustig karaktär: lite smått försenad tonårstrots med bullrig rultighet, men han och två av hans kompisar var osjälviskt hjälpsamma igår. Det var skönt att få lite assistans med allt efter att jag upptäckt mina djur vid sängen. Alla kläder skulle ju självklart tvättas i varmvatten dessutom, vilket är lättare sagt än gjort när alla tvättmaskiner här tvättar i kallvatten. Så det blev bara att böka ner dem i resväskan och ge mig ut till en tvätthall. Nu blev det smidigt och bra eftersom jag fick skjuss, väntsällskap, snabblektion i mandarin och en stor kopp iste. Den servicen underlättar verkligen situationen när man har ovälkomna djurbett på benen. Sen fick jag en mycket frikostlig rabatt på hotellrummet, som är nästan i nivå med Plazarummet. Nu verkar jag bara behöva betala 1300 i månaden, vilket nästan skulle kunna beräknas som ett hotellrån. Men, men det känns ju som en riktig fröjd för mig just nu med vita strukna hotellsängar.

Så nu är jag på sheltret under dagen men åker hem framåt kvällen, vilket är ganska bra. Arbetet blir mer separerat från fritiden på det sättet. Jag har känt mig en aningen långt från staden också, men nu får jag mer rörelsefrihet och valmöjligheter. Skönt!

I förrgår var ganska spännande här på sheltret. Jag följde med en socialarbetare och en kvinna från Indonesien. Kvinnan skulle delge sitt vittnesmål som en del av fallets rättsprocess. Rätten ligger i Taipei så vi blev skjussade av polisen direkt dit. Det var otroligt känslosamt för kvinnan som fick peka ut gärningsmännen på bild, och jag såg hur hon skakade i hela kroppen av det. Socialarbetaren från sheltret berättade även att kvinnan har sådan otrolig rädsla för polisen sedan hon blivit utsatt för polisvåld i Indonesien, vilket gjorde att hon ofta fick panik av att vara nära myndighetspersonal. Det var en rädsla man kunde känna på kilometers avstånd.

I helgen ger jag mig nog ut mot nordöstra kusten för camping och cykel vid den bergiga kustplatån. Det ska tydligen var vackert där, återkommer med bildbevis.

Populär cykelutrustning

2009-09-20T07:07:00.000+02:00

Så det är populärt med extrem utrustning här i Taiwan. Det gäller vid sporter som vandring, cykling, baseball, tennis, cricket, basket, vilket jag ser ofta överallt. Men utrustningen används inte bara av proffs, utan den används av de allra flesta som ger sig ut och cyklar eller vandrar en bit. Det kan vara allt från små barn till äldre gubbar. Det är totalt socialt acceptabelt att vältra sig i spandex och kroppsnära vattenbehållare även om man bara ska åka på flat asfalt tvärs över stan. Det är en ganska lustig kontrast till Sverige eftersom det där förmodligen skulle kunna tolkas som ett sorts skrytigt och smått töntigt högmod om den allra senaste utrustningen användes av söndagsflanören. Men inte här inte, där alla får vara med i toppligan, åtminstone på attiraljnivå. Det är ganska befriande att inte behöva vara ett proffs för att få vara med och leka.

Jag cirkulerade runt Taipei idag på cykel, dock inte med superutrustningen (det tar nog lite tid att vänja sig vid den). Det finns en fin cykelväg längs floden som löper tvärs genom staden, som är kantad av sportparker, tempelparker och en och annan massiv motorfarled. Alltid livliga områden och i konstant rörelse. Det som var bra med den här cykelleden var dessutom det faktum att jag kunde hyra cykeln vid en hyr-station för att sedan lämna in den vid en annan, vilket väsentligt underlättar turistandet.

"Brottning med andar" Festival i Tuocheng

2009-09-19T12:37:00.000+02:00

Olika lag klättrar upp på pålarna, som är insmorda med olja för att göra det extra svårt, så målet är att nå plattformen som är fylld med mat som sedan kastas ut till folksamlingen nedanför.

Shihying, jag och Chihchun poserar

Själva tornen är byggda av träpålar och maten hänger i påsar på tornen som står på plattformen.

Enligt traditionen ska andarna ha underhållning för att inte bli uttråkade, så flera skådespel fanns på området

Det såldes mat i mängder, bland annat korv med bröd, dock i en annan tappning än den svenska

Trångt men gemytligt

Ett annat skådespel för andarna

Huset som verkade ha något sorts Las Vegas komplex var en del av teaterföreställningen

Mat, mat, mat. Efter festivalen delades maten av alla byar som bidragit till samlingen

Matborden och färgglada huset

Tydligen så tävlas det tiden innan festivaldagen om vem som kan göda den största grisen. Den slaktas den här dagen till ära och den som vinner får tydligen ett lyckligt kommande år. Det var verkligen inte en vegansk tradition på något vis. På grisen låg nämligen en slaktad höna och under grisens huvud hängde en plågad, halvdöd fisk och sprattlade.

En kort film med fyrverkerier, pumpande musik och mat-plattformen.. :)

En spännande kväll måste jag säga. Igår var tydligen den sista dagen av den sjunde månaden enligt Lunarkalendern som också betyder sista kvällen innan andarna åker tillbaka till Dödsriket. I staden Tuocheng, bland andra, bygger de enligt traditionen en hög plattform som kallas Gupeng som består av 12 tjocka träpålar insmorda i olja, 30 meter höga. På dessa pålar står träformationer, också de 30 m höga, som kallas Gujhan. Maten som offras till andarna sätts fast på dessa konformade byggnader.

Efter klockan tolv ska olika lag klättra upp i tornet och den som når högst upp, får ära, lycka och framgång under resten av året. Den här ceremonin var tydligen ett sätt att ge almosor åt de fattiga samtidigt som man också tillfredställde andarna innan de återgick till döden.

Lite bilder från Hongkong

2009-09-16T17:09:00.001+02:00

Så, tillbaka igen. Det kändes som att komma hem när jag stegade från flygplanet. Det är så avslappnande för hjärnan att veta hur saker fungerar, och få lite vänliga hälsningar igen. Storstäder är skrämmande lika var de än är på jorden, speciellt när det kommer till tempo och bristen på mänsklig värme. Den nästan tomma blicken som cafépersonalen ger en i storstäder som Hongkong, är extremt ovanlig i lilla Luodong. Senaste kaffepausen jag hade i Luodong fick jag två skrivböcker med kinesisk fonetik av ägarinnan, som tydligen tyckte att det var kul att jag övade mandarin med en av de andra lunchgästerna. Det är inte massproduktion av innehållslösa leenden som Starbucks i Hongkong verkar ha som villkor för nyanställning.

Men nu är jag alltså i Luodong igen. Jag hann till arbetsmötet i Taipei och höll min powerpoint om europeisk lagstiftning rörande prostitution för organisationen. De tyckte att det var intressant vilket kändes väldigt bra. Det är lite omvägar med översättningen eftersom min handledare måste översätta för resten av personalen, men jag tror att de flesta uppfattar den stora bilden åtminstone. Så imorgon blir det nog en vanlig dag här på sheltret. Jag brukar vakna tidigt och springa en runda, bli lite trött och sen läsa DN på nätet när jag äter gröt och bröd. Som att vara i Sverige nästan, förutom att jag känner mig som en utrotningshotad svensk minoritetsgrupp här i Taiwan, med oförståerligt språk, säreget utseende och dysfunktionell social interaktionsförmåga..haha. Ja, visst är det charmigt att resa!

Lite bilder från seminariet i Taipei

2009-09-16T16:28:00.000+02:00

Programmet var massivt.

Den lyxiga övernattningen på Plaza

Nu heter jag Jessica Ustling tydligen

Hongkong

2009-09-12T14:07:00.000+02:00

Nu är jag på mitt hostel i Hongkong. Det är ett litet rum med en TV plus standard utrustning som sängbord och en liten byrå. Inte är det vackert, men det är ganska rent och det finns air-condition. Jag är helt nöjd.

Jag kom fram i Hongkong vid halv ett på eftermiddagen igår. Flyget tar bara en timme från Taipei så det var snabbt och smidigt. Jag hann inte ens lägga ned boken innan vi landade på HK mark. Jag slängde mig iväg på en hotellflygbuss så att jag skulle hinna lämna in visumansökan innan kontoret stängde klockan 14. Min första insikt på Hongkong territorium skulle visa sig bli att en fysisk papperskarta inte visar faktiska gångvägar. Jag känner mig lite naiv nu i efterhand när jag tänkte att byggnaden skulle vara lika lätttilgänglig som den ser ut att vara på bild. Det hela gick ganska smärtfritt och jag hamnade rätt, men Hongkong är verkligen full av upphöjda gångpassager som gigantiska spindelben över hela staden. Att ta sig någonstans kräver tid, om man har som jag, en tvådimensionell tankemodell över stadsnätet. Idag åkte jag exempelvis på världens längsta rulltrappa utomhus, som är hela 800 m lång. Helt galet.

Jag vandrade annars runt lite mest på måfå. Åkte lite spårvagn som är dubbeldäckare här. Den är mysig och kostar bara 1.5 svenska kronor oberoende hur långt man åker.

Sen har jag ätit god ekologisk mat på buddhistiskt café, bland annat en otroligt god curry, potatis, ärt-samosa som var grillad och därför inte oljig som de brukar vara. Jag tog också färjan över till fastlandet Hongkong, det tar bara 10-15 min och ger en bra panoramavy över Hongkong. Det går att åka MTR, tunnelbana, dit men båt är populärt bland turister. Det är ganska lustigt att tunnelbannan heter MTR här och i Taipei heter den MRT. Hursomhelst är tunnelbanesystemet enkelt utformad så det är aldrig några problem att ta sig runt. En viss hake är bara att den är lägre belägen i underjorden här i Hongkong, så att ta sig ned till tunnelbanan kan ta runt 10-15 minuter i gångväg, rulltrappa och vanligt trappsystem.

Det är intressant att vara i den här delen av Asien. Det är så pulserande kapitalistiskt samtidigt som det fortfarande finns en spirituell tradition. Det är ganska intressant att gå i parkerna under tidiga mornar och se den äldre generationen träna diverse traditionella rörelser samtidigt som man undrar var det hela är på väg när den yngre generationen står och köar i Sogo köpcentrum. Kanske försvinner traditionen med generationen..? Ja jag vet inte. Jag åt lunch med en ekonom från San Franscisco som arbetat i New York tidigare och här i Hongkong sedan fyra år tillbaka. Han är född i Kina men föräldrarna emmigrerade till USA. Enligt honom trivs han inte riktigt här och funderade på att arbeta några år men sen flytta tillbaka till USA. Han menade att det i USA är enklare att hitta människor inom finansvärlden som inte arbetar enbart för att uppnå framgång eller förmögenhet. Det var enligt honom något ytligare här både i informella likväl som i professionella sammanhang. Det är ju också en av världens största finansiella enheter med en oreglerad hyperkapitalism! Det märks och är kanske logiskt att människor som dras hit och stannar har en liknande vision, vilket är att tjäna absurda summor pengar.

Imorn ska jag nog åka ut till en av de öar som ligger lite utanför Hongkong Island. Kanske hyra cykel och åka runt lite. Det är väldigt avslappnande att ha några dagar nu att bara göra precis vad som faller en in. Jag har bokat flygbiljett tillbaka på onsdag så det blir fint att vara här tills dess.

Internationellt Seminarium i Människohandel

2009-09-09T14:07:00.000+02:00

Jag är helt slut efter två intensiva dagar i Taipei, fyllda med intressanta diskussioner om människohandel ur olika vinklar och vrår. Seminariets fokus var dock människohandel från ett juridisk tillämpningsperspektiv. Taiwan har nämligen lagen om "Människohandel och dess Förebyggande och Reglerande lagstiftning, som trädde ikraft i juni i år. Den är relativt färsk som lagstiftning, så även om regeringens handlingsplan mot Människohandel har funnits i några år, är myndigheter fortfarande ganska nya på hur uppgifter ska organiseras. Det var otroligt spännande att höra de erfarenheter som kom fram under föreläsningar och diskussioner. De hade direkt översättning via bärbara kontrollenheter i hörlurar, som gjorde att den mesta informationen blev tillgänglig för alla. Jag har varit lite frustrerad ibland med språket, eftersom jag ibland varken blir förstådd själv eller förstår andra på organisationen, så att höra engelska var en ren njutning. Jag minglade lite bland organisationerna och myndigheterna på middagsbjudningen. Det blev så tydligt för mig då, att samarbeten verkligen initieras under event som detta. Ack detta evinnerliga småpratets kraft, alltid aktuellt om det så gäller politiskt toppmöte eller parmiddag. Ett skämt leder till krig eller allians beroende på vem som drar det, haha. Ja, det blev inga krigsförklaringar på min middag bland tjänstemännen men dock en och annan lite smått lustig situation. Jag pratade lite med en trevlig man från NIA, National Immigration Agency, om lite allt möjligt. De flesta är nyfikna på Sverige, när de väl förstått att det är Sverige jag pratar om och inte Schweiz. Han introducerade mig sen i en rasande fart för de allra flesta i myndigheten NIA. Det var inte utan viss förlägenhet jag skakade hand med högsta direktören och blev lite av en maskot för vice direktören som uppenbarligen såg sig vara lite av en stand-up komiker. Han ansåg att jag skulle kunna vara hans dotter (vilket tydligen är en tilltagen komplimang här) och rådgav mig att skaffa en pojkvän i Taiwan så att jag skulle stanna här och lära mig mandarin, haha. Ja, han var ganska lustig, som åsnan i Shrek men med ett ännu större beroende av social konsumption.

Men det var intressant att se hur myndighetssamtalen förs. Taiwaneser jag pratat med om yrkesval säger nämligen att det allra högst värderade jobbet i samhället är inom en myndighet, eftersom man då arbetar för regeringen. Det är tydligt att arbetet är väl eftertraktat och för vissa helt ouppnåerligt.

Själva konferensen var påkostad av arrangörerna som bla var regeringsmyndigheten NIA. Allt som allt fanns det gott om mat, fika, dryck, anteckningstillbehör och svarta tygportföljer till samtliga deltagare, vilket måste varit upp mot 200 personer. Jag pratade lite med mina kollegor på ECPAT om det, som inte verkade så tillfreds över att resurser hamnar på festliga konferenser när kvinnor och barn på sheltrena bor och äter under torftliga förhållanden. Jag blev inte så förvånad ändå, eftersom det är ofta regeringar satsar mycket av sina resurser på offentliga, politiska sammanträden såsom det här. Det verkar handla om prestige och marknadsföring i likhet med att sköta ett företag i stället för att organisera ett fungerande samhälle. För att dra en kanske inte helt klockren parallell så läggs det extremt mycket energi/resurser på att göra företag, städer, länder attraktiva likväl som människor satsar helhjärtat på att skapa ett utseende och en stil som är karismatiskt individuellt. Allt detta i jakten på den eftertraktade illusionen om individualitet. hehe...hm.. okej inga mer långdragna analyser kanske.

Seminariet var i en konferenslokal i Howards Plaza Hotel med betalda rum för de deltagare som bodde utanför Taipei, vilket inkluderade mig. Ett singelrum med allt du kan tänka dig behöva under 24 timmar och mer därtill. Jag utnyttjade självklart det jag kunde använda utan att nagga för mycket på min självrespekt, vilket i slutänden innebar tandborste, tandkräm, kam, tepåsar, tvål, schampo och rakhyvel. hrm..det låter så mycket nu när jag tänker efter. Undrar var min gräns egentligen går för hur mycket jag kan packa på mig under en lyxig natt på Plaza Hotel? Till mitt eget försvar så vill jag bara tillägga att jag inte tog en enda handuk eller några av rummet övriga fasta föremål, vilket kanske inte låter så imponerande nu i efterhand.

Jag har bilder som jag lägger upp när jag har tillgång till min usb-sladd, glömde den nämligen i Luodong. Jag åker till Hong Kong på fredag, det ska bli riktigt kul. Den egentliga anledningen för att jag åker dit är förstås mitt visum som jag ska ansöka om. Men jag planerar att ägna mig åt extrem sightsseeing i cirka fem dagar och praktiskt taget vara en stereotypisk turistnörd (utan safarishorts och blommig skjorta: där drar jag min turistgräns).

Sportiga Parker & Sprakande Pengar

2009-09-04T14:08:00.000+02:00

Bilderna ovan visar ett Daoist tempel i Luodong som jag besökte med några av tjejerna på sheltret som åkte för att be. Det är ett typiskt Daoistiskt tempel vad jag förstår eftersom detaljerna på temlet är så färgglada och utrycksfulla. Sniderierna är handgjorda och så fint konstruerade att det ser overkligt ut i kontrast till träd och himmel i bakgrunden. Vackert.

Intressant att se hela processen med bön dessutom som bland annat bestod av kast med träbitar och tolkning av kluriga traditionella kinesiska dikter. I slutet av bönen eldas guldiga pappersbitar som symboliserar pengar och rikedom, som då offras i gudarnas ära.

Bilderna ovan = Luodong Sportspark.

Igår åkte jag runt lite i den sportpark som finns här i Luodong, tydligen så är staden känd för att ha en maffig och imponerande sådan. Den hade verkligen träningsplaner för all träning som går att föreställa sig att utöva utomhus. Inte dumt alls faktiskt med att folkligt anpassa miljön på det här viset. Det är ofta jag tänker "hmm..det här borde vi ha i Sverige", och det gäller många gånger parkmiljön och de logiskt placerade små viloplatserna i det allmänna utrymmet. Arkitekturen följer ett mönster som upplevs så praktisk och tillgänglig, om de så är för barnfamiljer eller små konstellationer av älskande par (det sistnämnda finns det för övrigt extremt gott om). Sen finns det dock många detaljer som blir så motsägelsefulla på något vis. Jag känner som om det finns en vilja i samhället att ta hand om allas säkerhet och välbefinnande på en nivå, det kan gälla proklamerande om hälsosam mat, träning (tai chi, qi gong, aktiv livsstil), hjälm i trafiken eller varnande ord vid hala broar eller utsiktsplatser. Den andra aspekten gäller däremot hur det verkligen ser ut i praktiken. Det intressantaste jag sett färdandes på två hjul bestod exempelvis av en mänsklig klump av fem människor på en liten blå skoter. Visserligen bar två av dem hjälm men säkerheten på vägarna är minst sagt inte bra. När det är tiden innan- eller efter arbetet bör man skynda sig ur vägen eller befinna sig så långt bort från någon sorts vägled som möjligt. Visst är vägnätet bra utbyggt med mycket utrymme men det känns fortfarande som att mer finns att göra för att skydda gångtrafikanter och cyklister. På det här sättet känns det som om viljan att bygga ett säkert samhälle finns där, men inte riktigt är i samklang med befolkningsantalet.

Taroko Gorge underbara berg!

2009-08-30T15:41:00.000+02:00

Åh, vad fint det är i denna nationalpark, det är som att bli nedsläppt i en storslagen naturdokumentär. Dessutom är det fantastiskt att ha ställen som detta att åka till på helgerna, och bara 1,5 timme bort med en smidig och vältajmad tågresa. Jag har haft tur med resesällskapet också eftersom jag reser med en kompis från Taipei Hostel som också behöver helg-avbrott men från sitt lärarjobb i Taipei. Det passar bra att vi båda vill njuta av vackra landskap till fots eller på cykel. Nästa helg-utflykt blir det cykel tror jag, jag är sugen på att känna lite fart.

Inomhusgrillning och nytt hopp på sheltret

2009-08-27T06:34:00.000+02:00

Flera av de tjejer som bor här är muslimer så det är kvällsätning som gäller nu under Ramadan. Just under dessa bilder var det en hel massa saker som stod på menyn eftersom det var första kvällen. Jag fick min del av tofu så jag var nöjd :) . De smala svamparna är en av mina svampfavoriter här i Kina, de är utsökta i mustiga grytor..mmm.

Annars sitter jag mycket framför min dator och söker material och sånt. Nu har jag precis avklarat en power point presentation om Europeiska samarbeten rörande trafficking och prostitution. Måste säga att det är ett exemplariskt ställe att sätta sig in i ordentligt i ämnen som jag är intresserad av men annars inte har haft tid med. När jag pluggat annars känns det oftast lite snopet att gå vidare till nästa delkurs innan jag har fått nog av den första. Jag är ganska sugen på att gräva mig in djupare och få reda ut lite av de frågetecken jag har skapat under terminernas gång. Det känns som om människohandeln karaktäriserar och belyser allt jag vill arbeta för inom kvinnors- och barns rättigheter. Det finns ingen möjlighet att vrida och vända på hur det ser ut idag med hur kvinnor och barn exploateras världen över. Bara för att illustrera omfattningen av den situationen kan man se sig om här i Yilan sheltret i Taiwan eller vända sig till Tjejjouren i Malmö och se hur många flickor som säger att vad de allra mest vill, är att dö. Det är så många som har förlorat allt hopp och tillit för människor, när de har blivit utnyttjade och exploaterade i praktiskt taget hela sina liv. Det är de värsta med människorhandel, att flickorna inte bara blir sålda en gång, utan istället gång på gång. Det enda hopp som finns är att hitta ett sätt att bli självständig i sin försörjning samtidigt som de utsatta måste börja lita på sin egen förmåga att förändra sin situation. Det är inte lätt, men jag märker hur många av de tjejer som bor här har hittat sin personlighet och uttrycker sig själva med drömmar och visioner. Det ger mig lite tro på att det finns sätt att bygga upp en ny grund för dessa tjejer att stå på igen.

Tält i Taipingshan

2009-08-23T13:54:00.000+02:00

Det är fantastisk natur häromkring och så himla magisk vandring. Ett bergsområde 1,5 h härifrån heter Taipingshan och är verkligen löjligt vackert. En kompis från Taipei kom hit och vi åkte på en helgcamping vid ett gammalt järnvägsspår mitt i den murriga taiwanska urskogen. En par kilometer bort fanns restaurang, café, turistcenter och andra små stugor och väl anlagda vandringsleder. Det var stundvis strömmar av folk och det är ganska ofattbart att upp till denna bergskedja på 2000 m fanns en 5-6 mil lång asfalterad slingerväg enbart för syftet att transportera naturskådare och friluftsvandrare. I och för sig användes området för timmerfällning så det är kanske inte så mycket jobb att bevara det. Men populärt bland Taiwans befolkning var det, och inte en västerlänning så långt ögat kunde nå.

Jag måste erkänna att jag var lite nojig över Taiwans svarta björn när djurlätena började eka ordentligt efter mörkret lagt sig, men björnen ska tydligen vara skygg så det var ingen större risk att stöta ihop med den. :) Om inga direkta hot existerar, så finns det inget bättre sätt att lära känna ett naturlandskap än att sova mitt ibland det och lyssna till nattljuden.

Tempelfiskarna simmar bröstsim

2009-08-21T14:24:00.000+02:00

En lång uppförsbacke ledde oss till det här templet, som ligger ett par kilometer från sheltret i Luodong. Det var fantastisk utsikt och många vackra detaljer på tempelområdet. Jag blev guidad av några tjejer från sheltret och jag måste säga att enligt min för dagen vunna erfarenhet att det är nästintill omöjligt att förklara metaforer, benämningar på saker och/eller städer med hjälp av kroppsspråk. Ingen större framgång där alltså.. Men, varför behöver man säga så mycket onödigt egentligen? Tillfällen som dessa gör en snarare medveten om hur lite vi behöver kommunicera samtidigt som vi ändå kan njuta och uppskatta varandras sällskap. Kanske till och med mer än vid vissa tillfällen som ibland kan karaktäriseras av snäva sociala koder och (sam)spel.

Förvirrande gatunamn & slutna fängelsehålor

2009-08-20T03:27:00.000+02:00

Jaha, då är jag framme dårå. Det var lite nervigt att ta sig till mötesplatsen eftersom jag alltid antar att jag har förstått adressen fel..haha. Men det var rätt denna gången. Det är lite svårt med Kinas gatuadresser då de flesta har ändrat namn sedan skriftspråket Pinyin infördes i Taiwan 1 januari 2009. Fastlandet Kina godkände det romerska skriftspråket Pinyin redan 1958 vilket betyder att det är numera mer enhetligt system vid romersk skrift. Pinyin är standard mandarin men med romerska alfabetet så att det är läsbart för oss stackars irriga utlänningar. Pinyin betyder tydligen ”bokstaverat ljud” på mandarin. Förut användes andra system som inte var lika användbara som Pinyin-systemet är. Därför har nu exempelvis äldre gatunamn som Chungshan ändrats till Zhongshan och det gäller även alla andra namn på tunnelbanestationer, busshållsplatser, städer och till och med hela regioner. Det komplicerar små utflykter och jag vill helst vara säker på att det är rätt innan jag beger mig ut med bara mitt kroppsspråk som huvudsaklig kommunikationskälla. Men det ska inte vara lätt att vara borta.. J

På ECPAT bemöttes jag med värme, de var hur gulliga som helst. Den internationella koordinatorn Yi-Ling Chen som jag har haft kontakt med kunde engelska bra vilket underlättade introduktionen under det första mötet. Jag blev insatt i arbetet de gör och fick ett prydligt schema över huvudsakliga aktiviteter som jag förväntas göra. Men hon är flexibel om jag vill ändra eller lägga till något så det känns bra. Uppgifterna jag har verkar väldigt intressanta så jag kommer nog trivas, det handlar om att ta reda på europeisk lagstiftning rörande prostitution och trafficking samt att sätta det i kontrast till Taiwans. Tydligen är det en het politisk diskussion just nu i Taiwan rörande eventuell legalisering av prostitution, vilket ECPAT motsätter sig. Andra aktiviteter jag har på schemat utöver praktikplatsens dagliga rutiner är att varannan vecka hålla en presentation inför medarbetarna i Taipei. När vi hade ätit lunch åkte vi vidare med buss till Yilan Shelter som är som ligger en timme från Taipei och är ett skyddat boende för kvinnor som blivit utsatta för sexuellt utnyttjande och trafficking. På bilden av kartan över Taiwan så ligger Luodong liten aning väster om staden I-Lan som är sydöst om Taipei. Det är meningen att jag ska vara här mestadels av tiden och jag bor nu i sheltret. Det finns nu 11 kvinnor här från Indonesien, Vietnam och Kambodja som alla har liknande erfarenheter. Meningen är att de ska tillbaka till sina hemland när de kan försörja sig på ett självständigt vis. Taiwans regering och ECPAT International stödjer tydligen projektet fullt ut. På bilden är kontoret som jag för närvarande befinner mig ofta i eftersom det finns aircondition där..J

Det passar mig bra att vara här och det är otroligt intressant att se hur allt sköts praktiskt och socialt. Personalen är hur fina som helst mot de inneboende kvinnorna här på Yilan shelter och de i sin tur känns avslappnade och hemmastadda. Jag får en känsla av att de trivs bra med sin situation för tillfället och jag tror att det till stor del beror på att det bara befinner sig kvinnor i dess omgivning just nu. Alla i personalen är kvinnor och bostaden är dessutom avskild från resten av den mindre stadsdelen Laodong som vi befinner oss i. Byggnaden är avdelad med en sluten ungdomsvårdenhet, vilket gör att lokalerna påminner om en fängelsebyggnad till viss del, men kvinnorna här säger att det skapar trygghet för dem och de känner sig säkra. Hur som helst kan jag förstås röra mig som jag vill men med ett specialgjort ID-kort och elektronisk nyckel (se bild)..haha. Nu vet jag hur det är att hamna i arresten, och för er info så vore det inte livets höjdpunkt precis. Men det är ju inte faktumet just nu i alla fall..phu. Jag uppdaterar om något sådant inträffar.. J

Taipei Hostel och vandring på disiga berg

2009-08-16T17:28:00.000+02:00

Nu har jag bott på Taipei Hostel som är ett vandrarhem i västra Taipei. Standarden på rummen är helt okej men ändå billigt. På bilden syns det gemensamma utrymmet med trådlöst internet och TV. Många människor har under sin tid som gäst här utnämnt Taipei Hostel som sitt andra och viss mån sitt enda hem. En kanadensare har exempelvis bott här i stort sett i tre år. Stämningen går att jämföra med ett stort kollektiv men med en något större ruljans av de inneboende. Men vissa av de människor som bor här menar att klimatet på vandrarhemmet skiljer sig från andra stereotypa backpacker-ställen, vilket jag till stor del kan hålla med om. Det är flesta här på boendet arbetar som lärare eller med diverse projekt och det är ganska sällsynt med vilda fester. Tydligen så betalar Taiwan också väldigt höga löner för lärare så många arbetar och sparar under tiden. Lönen kan ligga på 25 US dollar i timmen vilket låter helt otroligt jämfört med vad en vikarierande lärare tjänar på fastlandet Kina.

Den här gången stannar jag bara i Taipei tills imorgon måndag eftersom jag då träffar organisationen och be

ger mig till deras shelter i Yi-Lan. Spännande!

Åh, jag var på vandring igår i ett naturvårdsområde norr om Taipei som var helt fantastiskt vackert.

Jag svettade mig dyblöt under vägen upp men det var värt de

t när vi äntligen kom upp. En kompis från vandrarhemmet följde med och visade vägen dit vilket tog en och en halv timme. När vi kom dit var det en oändligt lång stentrappa upp till berget Cising 1120 möh. Det var värt det! Det jag funderade på under vägen var det faktum att många taiwaneser uppskattar vandring väldigt mycket. Det är ett riktigt familjenöje med vandring, långdistanscykling och andra aktiva aktiviteter som inkluderar natur och mäktiga utsikter. Åldern varierar också från små barn till äldre med käpp, ingen är exkluderad från aktiva helgnöjen :) Självklart ser jag också många som utför vanliga Tai Chi och Qi Gong övningar i parker, stigar eller liknande utrymmen. Det är ganska vanligt i parker att se kvinnor och män gå baklänges samtidigt som de klappar händerna hårt. Det ska tydligen stimulera ryggraden med hjälp av att öka blodcirkulationen och stabilisera diskerna. Det ser ganska roligt ut också. Efter en lång vandring så skämde vi bort oss med så fantastiskt goda dumplings med svamp och pak choy på restaurangen Din Tai Fong. De var underbart goda och värda väntetiden på 45 min (det är ett populärt ställe).

Utsikt från Taipei 101

2009-08-16T15:16:00.000+02:00

Igår visades jag runt lite i stan och det blev en åktur upp i Taipeis högsta byggnad. Fram till för några år sedan så var Taipei 101 världens högsta byggnad, men nu är den världens tredje högsta byggnad med 509 m. När jag tittade ut kände jag minst sagt av höjden ordentligt. Hissen upp är helt galet snabb och jag hörde pratas om att den är världens snabbaste, men jag kan inte lova att det stämmer.. Byggnaden är konstruerad för jordbävningar och kraftiga vindar, det finns därför ett runt klot (guldbollen på kortet) i mitten av byggnaden för att skapa balans och förebygga kollaps. Tydligen ska det röra sig som en inre tyngdpunkt och svänga med i rörelserna. Man kan ju verkligen ifrågasätta om den här byggnaden är nödvändig eller ej och jag förmodar att den är som de flesta höga byggnader världen över: en statussymbol och en sorts kommersiell marknadföring för staden och landet.

De andra bilderna föreställer en vit naturlig korallsten och en bearbetad röd korall. Taiwan är tydligen kända över hela världen för sina vackra och massiva korallrev. De sålde mängder med handgjorda smycken, jordglober och statyer av korall i Taipei 101. Väldigt imponerande hantverk.

Vaktbytet i Chiang-Kai Shek Memorial

2009-08-15T14:06:00.000+02:00

Vaktbytet ska tydligen vara en speciell företeelse för denna minneshall i Taipei. Det visade sig vara likt en militäristisk dansuppvisning, då gevär svingades runt i rytmiska rörelser samtidigt som de utförde en väl genomarbetad koreografi tillsammans. De två vakterna som tidigare stått vakt ersattes då av nya, under själva dansföreställningen. Det var ganska spännande att se hela processen.

Lite stadsvandring!

2009-08-14T11:14:00.000+02:00

Idag var jag på lite stadsvandring runt Chiang-Kai Shek memorial. Det är väldigt mäktigt ställe. Hettan idag gjorde att jag fick gå ganska långsamt omkring dock.. det var typ 31 grader och fruktansvärt fuktigt hela tiden. Det går ganska bra om man går sakta och dricker mkt. =)

Första vegetariska restaurangen..ett guldtips!

2009-08-13T12:20:00.000+02:00

Åt på en vegetarisk restaurang och blickade ut över regnet idag. Det var ganska okej att dagen regnat bort eftersom min jet-lag känns en aningen närvarande..

Till mat blev det pak-choy soppa med ris och sojakött. Katten var väldigt gosig och bara för att påminna de fördomsfulla om att inte alla kineser äter sina husdjur så hade denna katt ett blått halsband på sig och tillhörde ägarna.. :D

2009-08-13T12:10:00.000+02:00

Ankomst i Taipei!

2009-08-13T10:57:00.000+02:00

Cathay Pacific har verkligen resurser må jag säga. Tv-skärmar i varje stolsrygg med en egen kontroll och en hel hög med hollywood, bollywood och independent produktioner såsom filmer och serier att välja mellan, helt i ens egna tempo. Lyxigt.. =) Så resan över gick fint med andra ord. Plus att jag fick sjukt god veganmat som innebar kikärtssallad med pasta och gräddig pastasås med fruktsallad till efterätt. Frukosten var ångad svamp och morötter, varmt bröd, smör och marmelad. Jag var nöjd. Efter lite hjälp av öl och lite rom kröp sömnen inpå mig ganska snabbt..

En dos direkt förvirring uppenbarade sig när jag skulle ta bussen. Det blir svårt att göra sig förstådd men samtidigt är det en utmaning att möta människor på ett annat sätt än vad jag vanligtvis gör. Denna gång med bussbiljetten till hostelet löste sig dock med assistans av en hjälpsam fransman som uppenbarligen lade märke till min förvirrade uppsyn. På rätt buss in mot staden Taipei fick jag höra hur han hamnat här i Taiwan. Det började med en taiwanesisk flickvän 6 år sedan och nu bor han här i Taipei sedan 2 år tillbaka. Han var mäkta imponerad av människorna i Taiwan och sade bland annat att han upplever det sociala klimatet mjukare än på fastlandet Kina. I Taiwan har han träffat männsiskor som i början överaskade honom med sin vänlighet och välkomnande attityd. Flera gånger har han exempelvis befunnit sig på en restaurang och efter måltiden velat betala notan, vilket visar sig vara betalt redan. Någon har betalat anonymt och sedan bara lämnat restaurangen utan att säga något. Flera andra berättar liknande händelser, såsom att plötsligt bara få en glass på gatan av välvilliga taiwaneser. Det känns för min del också att klimatet är lugnt och det har inte varit några problem att gå omkring på gatorna här. Det kan bero på att jag också känner mig lugnare när folk jag träffar beskriver Taipei som så vänligt. Vad jag hört är också avsaknaden av brott och misshandel. Det förekommer inte alls i samma grad som i svenska storstäder. Jag som nästan hade ställt in mig på att bli rånad, och vaka över mina saker som en hungrig hök, känner mig därför lite mer avslappnad med dator, kamera och ipod med mig i packningen.

Det återstår att se om min tid här i Taiwan även kommer att få mig prata drömskt om vänligheten och medmänskligheten i Taiwan.

2009-06-05T13:05:00.000+02:00

Sommar på ingång!

Mulna mörka Möllan

2009-02-02T15:28:00.000+01:00